Hästen raskar över floden

Tadam! Nu börjar nedräkningen på allvar, endast nio dagar kvar till dan-före-dopparedan.

Rulla runt en flod på hjul
kan nog vilken häst som helst
men man måste vara ful
för att av Jesusbarnet bli frälst

Fråga mig inte vad detta ska betyda, jag bara öppnar luckorna.


Ses i sörjan!

Svart madonna

Våghalsig som jag är öppnar jag en lucka även den trettonde, men jag sitter och håller i mitt träben för säkerhets skull. Med bara tio dagar kvar till dan-före-dopparedan tar jag inga risker.

En sorgsen dans med glada miner
rör damen i svart till tysta tårar
Hon drömmer om sina baldakiner
och alla gräsliga små tomtedårar


Som surpris följer nedan en gästspelande alternativ tolkning,
utförd av en professionell skriftställare och tillika julklappsrimsbyggare:

Halva Hildur i gräsmattan står
gipsdvärgar stirrar förvedet
problemen dig helt upp till midjan nu når
ty borta är underredet

Kostnaden för författararvodet blev kännbar, så jag hoppas ni uppskattar denna gest för att tillgodose även den mer nogräknade publiken. Donera gärna alla era sparpengar till mig så kan jag höja den litterära nivån till oanade höjder.


Ses bland kottar och bär!

Checkered madness

Dagarna är för få och luckorna för många. Snart börjar jag rationalisera vilt.

Hårda grabbar blandar kvickt
och inrutat en stadig grund
byggd på smetig vinterdikt
och drömmar om fredad stund

Det vore naivt att anta att cementgrabbarnas manlighet inte är spelad, inombords är de lika mjuka som materialet.


Ses i ghettot!

Hah! Fags!

Nu handlar det mesta om Harry Potter, som jag skriver C-uppsats om. Det slumpar sig så att det bakom dagens lucka döljer sig något inte helt olikt denne näsvisa trollkarl.

Bli nu vis av tegelstenar
om katter kan kan du
när fantasin iväg skenar
säger julspöket "bu!"

Onekligen råder undantagstillstånd här på bloggen för prefixet jul. Det får numera användas precis hur som helst. Jag undrar om inte katten ser ganska sinister ut i sina dubbelmonokler ändå. Ni gör bäst att inte lyssna på vad den säger.


Ses i mugglevärlden!

If I Ever Feel Better

Jag tror bestämt det är den andra söndagen i advent idag. Vad passar väl då bättre än ett mytologiskt kreatur?

Ur askan skjuts från elden upp
detta sällan rimmade sagodjur
Inte en höna, ej heller en tupp
utan Fenix som flytt sin julbur

Förhoppningsvis börjar ordet julbur bli använt i dagligt tal så luckan får lite legitimitet, det kan den behöva. Jag fruktar att vansinne och nonsens är det enda som kommer att återstå när lucköppningen närmar sig slutet. Lysande utsikter.


Ses efter antändning!

Fahrenheit 912

Jordiska omständigheter har resulterat i utebliven lucköppning. Svek säger någon, "Force majeure" säger jag. Idag tänder det till på allvar!

Luft kan verka antändligt
som en osynlig plasthinna
syret expanderar oändligt
och vill se juleljusen brinna

Läsare som med tanke på tändarens motiv väntade sig något mer apokalyptiskt och opatriotiskt får vänta lite till.


Ses när asbestdräkten åkt på!

Ett hål i min luva

Den sjätte december är av tradition (sedan Iktinos och Kallikrates började med sitt hobbyprojekt år 447 f.kr.) arkitektoniskt präglad, vilket gör dagens luckbild passande.

En glad fasad med hål
där skuggor ofta kan ruva
Vad var byggarens mål?
Kanske en nisse med luva

Ses inomhus!

Flykten till gården

Djurtemat fortsätter idag med en gammal klassiker, hönan. För en utmärkt rolig hönsscen kan rekommenderas den anglofila Withnail and I, en film med fler citerbara repliker än du kan skaka en pinne mot.

Även en naivistiskt nedtecknad höna
kan ha glasögon men ändå vara blind
Måhända att den då ibland hörs stöna
över att inte till julen kunna bli trind

Ja, livet är hårt och orättvist för många djur här i världen. Men framåt annandag jul kunde det komma väl till pass med en selektiv synskada så man kom undan den hastigt sönderfallande julskinkan. Visst är glaset halvfullt ändå?


Ses bland fjäder och fä!

Delad fasa är dubbel glädje

Äntligen är praktikrapporten inlämnad och jag kan börja ägna mig på allvar åt surfandet. Min bloggkamrat Elias har gått in i nätväggen och praktiserar Internetavhållsamhet, han tjänar som ett varnande och inspirerande exempel för mig. Lagomhet och måtta, det är devisen.

Alltnog, dags för dagens lucka!

Med bara halva skräcken från Hajen
står nu tristessen på grunt vatten
En snöfri kyla långt bort ifrån kajen
får turisten att längta till julnatten

Håll ut, säger jag. Vargavintern rasar närmare då frosten river allt som lever. Tids nog får vi frysa.


Ses på mörka vatten!

Wasa was not all he was cracked up to be

Adventskalendern tar idag en politisk vändning, något jag dessvärre inte rår över. Känsliga och/eller rationella läsare varnas.

Wasas skägg har en illmarig plan

en ränk som smitts över tid
det tänker: "Jag ska döda den fan
som fann på denna fjolliga frid!"

Gustav hyste inte bara bitterhet över julens pacificeringshysteri utan även över att inte finnas till. De historiska bevisen för detta är dock spårlöst försvunna till följd av en världsomspännande rojalistisk konspiration.


Psst, vi ses... men säg inget till storebror!

*Update 4/12*
Stoppa pressarna och stryp katten! Wasadementin har återuppstått trots hot från reaktionära element! Demokratin lever än, leve den!

Krås i sås och får i kål

Dagens truismer är tvenne: HD är beroendeframkallande och John Legends nya album är bra.

På tal om vadderade änglar så finner vi bakom dagens lucka en ljushyad kreation av cirkulär modell. Bilden trollades fram av min väna vän Sofie, den andre december till ära.

Svårligen dansant och tydligt stelnad
styr en vit madame allsköns utskänkning
av mat och dryck för mångas trevnad
Men prat om sillsalat vore en kränkning

Jag vill påstå att detta är det mest otvungna jag diktat hittills. Min önskan är att vara likt ett konstens ljus i ytlighetens ruskväder.


Ses i balsalen!

Extreme makeover™ *BLOG edition*

Nu är bloggen uppdaterad till beta (vad var det förut, alpha?) och givetvis fick jag ägna en timme till att famla i HTML-koden för att få det som jag ville trots alla förenklande funktioner. Visa er förstående genom att läsa citatet längst ner med extra särskild vördnad, det var pilligt att få till grafiken där.

De senaste veckornas vakna tid har distribuerats på följande vis: 10% förlagspraktik, 5% rapportskrivning, 3% uppsatsarbete, 2% cykling, 15% socialt umgänge, 15% film- och serietittande, 5% tyginklädande av hembion och kalibrering av den nya projektorn, samt 45% fokuserat surfande. Siffrorna är exakta och statistiskt säkerställda. Nu är det ju december så jag blir tvungen att skära ner på uppsatsarbetet till förmån för idog ljuständning och planlös julpyntning.

Kanske vore det en idé att ha en julkalender (XtrEmE BLOG Edition™) med något förnumstigt myspys för varje dag fram till dopparedan. Vad kan dölja sig bakom första luckan? Måhända ett rött ljus i vit mossa eller en bomullsvadderad androgyn ängel? Nej, det är vår käre vän tordyveln som kommer på besök!

Ondare än skenet låter bedra
svartare än mörkaste Beck
Yveln Tord är ej att föredra
framför klappar i tomtens säck

Något säger mig att jag inte kommer att hinna med en daglig lucköppning, med tanke på allt surfande som måste utföras. Det ger sig.


Ses i skog och mark!

Kvadrupeltrubbel

The Trouble with Harry

Alfred Hitchcocks atmosfäriska farsmordgåta från 1955 är en av de fem "förlorade" filmer (efter att regissören köpt upp dem 1973 för eget förvaltande) som blev offentliga igen i början av 80-talet. Förståeligt nog hamnar Hitchcocks lättsammare bagateller i skuggan av hans tunga mästerverk, men hans svarta, subtila och omöjligt anglosaxiska humor är sevärd än idag. Utan att förminska sina karaktärer driver han med tidens inkonsekventa moral och beteendemönster - att döma av bilmodellerna befinner vi oss ett decennium eller två innan 1955 - samt lyckas i förbifarten skapa stunder av genuint obehag och spänning, om än kortvariga.

Att filmen var en flopp när den kom är knappast förvånande då den dels inte är lika självklart universell som Hitchcocks mest ansedda verk, dels för att den förmodligen var före sin tid. Fem år senare var Shirley MacLaine (här i sin första filmroll) med i Billy Wilders The Apartment, också den med en modern svärta bland alla screwballförvecklingar. MacLaine är omöjligt charmig i båda filmerna och passar perfekt som utmaning för sina karismatiska motparter: först John Forsythe, sedan Jack Lemmon. Där har ni en gjuten double feature, gott folk.

The Trouble with Harry har av Hitchcock själv angetts som en älskad favorit, och på många sätt representerar den honom som person. Den jagande bogserbåtskaptenen Wiles, spelad av en åldrig Edmund Gwenn, förkroppsligar den torra engelska mysfarbrorn; kanske borde han snarast ses som Hitchcocks idealisering av sig själv. Precis som den omistliga Rope från 1948 kretsar hela filmen kring ett lik, men The Trouble with Harry är dess antites då morbiditeterna snarare syftar till att lätta upp stämningen än förtäta den. Se där, ytterligare en givande double feature. Nu får det räcka med konsumentupplysning för dagen.


Ses i vertikalläge!

Som det verkar

När solen lyste på mig såg jag rörelsen igen
det jämna pulserandet i armens veck
Nu såg jag att det var liv
kände igen det
kanske från någon film?


Ses om en timme!

Att krypa fram

Ibland kan jag se min puls
bulta i handflatan
Det ser ut som liv
påminner mig om
att jag ska dö snart
Ta adjö av blodflödet
när det stannar av
och beger sig, reser bort

Dagarna räknas och glöms
än är jag här inuti mig.


... så vi ses kanske.

Baksidestexter är svårt

Det är mycket nu. På förlaget skriver jag texter till bokklubbskatalogen, och egentligen måste jag komma igång med att skriva rapporten. För att inte tala om uppsatsen... Nej, än är det för tidigt för ångest, den plockar jag fram i nödfall.

Igår såg jag på tredje och sista delen av en samling framträdanden som Bob Dylan gjort i TV genom åren. Fula bandmedlemmar fanns det gott om i alla delarna, men spela kunde de. Bilden var usel, ljudet sådär och kvaliteten på framträdandena varierande. Ändå blev jag påmind om vilken relevans Dylan trots allt fortfarande har som artist; rullatorsrockare som Stones eller Rod Stewart är mest beklämmande, men när åldern snarare ger mognad och otvungen utveckling är jag inte ogin. Inte för att jag har direkt fastnat för något Dylanalbum sedan "Desire" från -76 men inte heller har jag upplevt något han gjort som olyssningsbart. Paul McCartney är ett exempel på någon som ibland fortfarande kan blixtra till, tyvärr blir det ungefär lika ofta bara plågsamt daterat och poänglöst. Dylans förmåga att hitta rätt fast tiderna och musiken förändras liknar Bowies kameleontartade flexibilitet, all heder åt dessa smidiga herrar.

Emellertid var det inte denna observation som fick mig att vilja reflektera lite över mitt Dylanintresse, utan liveversionen av My Back Pages som jag såg igår, där bl.a. Neil Young, Eric Clapton och George Harrison turades om att sjunga verser. Legendarerna skötte det bra och svängde gjorde det, men gladast blev jag när Dylan själv rev av mina favoritrader: "My existence led by confusion boats / Mutiny from stern to bow", följt av låtens geniala anticredo "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now". Sedär, nu har jag avslöjat "hemligheten" med bloggens URL också. Hela låten och dess ofattbart självutlämnande text är för övrigt en av mina största källor till förtjusning. Albumet den återfinns på, "Another side of Bob Dylan", var en av de första skivor jag fick (mer än tio år sedan nu, tack syster Maria) och även den jag lyssnat på allra mest genom åren.

1964, baby, 1964...

Ungefär hälften av låtarna är alltjämt mina nära musikaliska vänner. Kanske dyker deras texter upp i kommande blogginlägg, när klådan i mina analyshungriga litteraturvetarfingrar blir för mycket att ta. Den hågade Dylanintressenten kan med fördel, om detta inte redan gjorts, lyssna först på Masters of War från 1963 och sedan jämföra med My Back Pages. Begrunda och förundras då över att det skiljer blott ett år mellan de båda. Den sortens snabbspolade själsliga och intellektuella evolution får åtminstone mig att häpna. På det hela taget är Dylans 60-talsproduktion helt överväldigande, och själv kommer jag nog aldrig att tröttna på den, trots falsksång och gnällmunspel. Dylan är nämligen för tanken vad Bach är för anden, alltså välbehövlig, smakrik och mättande näring.


Ses mellan norrlandet och Nashville!

Et tu, Brute!

I onsdags påbörjade jag min praktik på Brutus Östlings Bokförlag Symposion som är tänkt att pågå i någon månad och utmynna i en rapport, vilket är redovisningsformen för delkurs 1. Eftersom C-nivån på Litteraturvetenskap och litteraturförmedling är helt nydanad är det mesta rätt flytande, men jag lyckades åtminstone ordna en praktikplats på (nästan) egen hand.

I utbygden en bit från Eslöv och en mindre bit från Stehag ligger huset som inhyser Symposions verksamhet. Här träffar jag Brutus och hans muntra band av förläggare. Diskussionerna är ofta esoteriska men atmosfären välkomnande, mycket ska göras och nya problem dyker ständigt upp. Brutus lunkar/halvspringer runt i skojfrisk tee och kortbyxor, upp och ner och ibland in i den privata delen av huset (där jag anar att det finns såväl en fotostuga som undangömda barn).

Första två dagarna tillbringar jag mestadels med manusläsande, då det finns lite högar att ta av. Något förvånande är det en behaglig sysselsättning att ta del av en brokig samling människors litterära vedermödor, då lägstanivån var högre än väntat. Efter lite rockader mellan diverse högar och en våghalsig genomgång av Brutus blir dock det mesta refuserat, och jag får skriva en hoper brev och mail till hoppfulla skribenter. På fredagen diskuteras den kommande katalogen och jag får i uppdrag att skriva texter till lite nyheter, något som gläder mig. Det känns skönt att få en chans att bidra med något ickegeneriskt för en gångs skull istället för att stå bakom en disk och sälja kvällstidningar (en i mängden av hejdlöst utmanande uppgifter jag ställdes inför på mitt sommarjobb). Förhoppningsvis blir det bra dessutom, så alla blir nöjda och glada.

Symposion har även en hemsida som inte är så ren i Firefox, för att framhålla dess kanske minsta problem. Är det måhända ett jobb för mig, Kan-ingen-html-men-skulle-gärna-göra-hemsidor-ändå-Mannen? Håll er inställda.


Ses på toppen!

Gaming goes sonnet

There comes a time when all men must rally
And join the Defence of the Ancients swift.
Though some will be found short in the tally,
They may work hard into the graveyard shift.

Find fast the creeps and farm steady for gold
Your enemies should always do the same
Harass with nukes and skills, ever so bold
They may whine though it is part of the game

Fight to the best of your ability
Grow stronger in learning tricks of the trade
Intelligence, strength and agility
Are numbers that may make your foes dismayed

Now go forth bold and brave, never give in!
But take heed: leaving is a deadly sin.






















Ses i Northrend!

Var är mina elefanter?

Idag vaknade jag lite tidigt, men inte på fel sida sängen vad jag märkt. Vilken är fel sida egentligen? Kanske den vänstra, "sinistra" sidan? Om denna nu är den kvinnliga sidan borde det förstås vara fel för mig som är av hankön att vakna där. Hur gör hermafroditerna, måste de vakna i mitten av sängen för att inte vredgas? Mat för tanken helt klart; tack Dan Brun för din insiktsrika bok "Koden från Vinci" som alltjämt berikar min vardag med sin ändlösa visdom.

Igår såg jag Jet Lis enligt honom själv sista martial artsfilm, Fearless (Huo Yuan Jia, regi Ronny Yu 2006). Den gav mig blandade känslor, särskilt vid en jämförelse med Tony Jaas senaste halsbrytande alster Tom yum goong (regi Prachya Pinkaew 2005) som dessvärre inte nådde upp till förväntningarna. Skillnaderna mellan de båda filmerna är många då Fearless i mångt och mycket representerar old school wire-fu medans Jaas uppföljare till den hejdlösa Ong-bak från 2003 mer kombinerar klassisk vajerlös Hong Kong (karatefilm if you will) med thailändsk benknäckande Muay Thai-stil. Men där Jaas film är en glädjelös rehash av föregångarens redan något skakiga koncept (barnslig story, vuxen fighting) vill Li med Fearless faktiskt säga något, åtminstone enligt honom själv.

Jet Li

Idéen är sympatisk men utförandet saknar finess och subtilitet, vilket kanske är väl mycket begärt hos denna typ av film. Det som besvärar mig mest är att martial arts-scenerna, om än stundtals blixtrande snabba, varken känns så mycket som i Jaas brutala rumpsparkningar eller är så estetiskt tilltalande som i nyare Wuxia-epos (ex. Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero). Jag har blivit bortskämd helt enkelt, men samtidigt upplever jag att Li kom ännu mer till sin rätt i förra årets actionmelodram Danny the Dog av Louis Leterrier. Att se Jet Li "unleashed" (filmens titel i USA) och totalt loco bananas var en fröjd. Å andra sidan är Fearless tänkvärd, något som säkert gör den mindre tidsbunden också. Förutom den töntiga scenen med Nathan Jones som framstod som ytterligt lam vid sidan av det motsvarande mötet mellan denna ådrige gigant och Jaa i Tom yung goong var jag tillfreds med Lis mysiga och inte alltför smetiga film. Jag tänker definitivt hålla ögonen på både Tony och Jet i framtiden, om den förre kan hitta ett kvalitetsprojekt finns nog inga gränser för hur mycket den snubben kan äga silverduken. Restaurangscenen i Tom yung goong knäcker det mesta vad gäller teknisk briljans.

Tony Jaa

Och Li, tills nästa gång: tack för att du tar slagsmål på allvar.


Ses bäst i Shawscope!

The name's Boll... Uwe Boll.

I söndags var det dags för Elias och mig att bli av med våra Boll-oskulder. Hade jag varit oärlig hade jag kunnat säga att det fortfarande ömmar lite, men det visade sig inte vara den kataklysmiska/katharsiska upplevelse jag väntat mig. Den eftertänksamme och väne tyskens uselhet är överskattad, om än av exceptionella mått i jämförelse med rådande norm (inte heller den särskilt tillfredsställande alltid). Att nämna Boll och Ed Wood i samma mening är både okunnigt och orättvist mot den senare då Wood verkligen inte kunde göra film hur mycket han än försökte. Boll har inga sådana ambitioner utan gör det snarare för pengarna, samtidigt som det är uppenbart att han skulle kunna göra något hyfsat om han skärpte sig lite. Nej, jämför honom hellre med allvarliga män som Richard Hobert (gör man något som "Tre Solar" blir man ihopbuntad med spektakel som Uwe Boll. Live and learn, Richard) eller kanske Michael Bay i sin sämsta form (e.g. Pearl Harbor). I det ena fallet är pretentionerna större, i det andra budgeten. Visst finns en grad av uselhet som få utom Boll uppnår men tendenserna tycks mig likartade.

Nåväl, en kort presention av filmerna kanske kan vara lämpligt. Detta var ordningen vi avnjöt Bolls œuvre:

House of the Dead (Dödsens Stuga, 2003)

Förvisso har jag knappt sett en enda av filmerna på imdbs "Bottom 100", men detta var med lätthet den sämsta film jag någonsin varit i närheten av. De subtila referenserna till spelserien med samma namn höjer den redan täta stämningen ytterligare, exempelvis den gigantiska banderollen med SEGA-logon på "årets störsa rave" (för oss som lever utanför Bollverse ser det mer ut som en hög snoriga kids som står och stampar lite i en skogsglänta). Ändå värd att se för den avdankade hjälten Jürgen Prochnows värdiga insats som sjöbuse med cigarr och hårda oneliners i verktygsbältet. Behövs betyg? Isåfall blir det en ändå rätt gladlynt etta på den tiogradiga skalan.

Nån karaktär jag inte minns och en
sminkad snubbe delar en öm stund

Alone in the Dark (Ensammer i natten, 2005)

Nej nej, detta är den typ av film som bara används som tortyr jämsides italiensk popmusik. Här finns ingen tillstymmelse till annat än den ytligaste kvalitet och allt är dödsens tråkigt. Jag tror tanken är att det ska vara spännande, kanske roligt ibland, lite underhållande sådär. Tror jag. Tyvärr är det en bra jävla bit därifrån. Se ej, icke, undvik, du ångrar dig, vänd om nu, håll dig undan, ja långt bort där det är bra! Jag ger ett objektivt betyg snarare än subjektivt, m.a.o. 2/10 för att den är åtminstone dubbelt så snygg som föregångaren. Spela spelet istället, the Original and best.

Geniuses at work

BloodRayne (Blödarregn, 2005)

Klart bäst av trion, sebar och rentav sevärd för Ben Kingsleys omöjligt steniga ansikte och Michael Madsens lika omöjliga brist på engagemang. Slutet är intellektuellt och djuplodande med sin utforskning av titelns implicita dialektik, karaktärsdynamiken hisnande och replikskiftningarna blixtrande av fyndighet och visdom. Så framstår det åtminstone efter tre timmar tidigare Boll. Denna nya, förbättrade version är fortfarande ett under av uselhet men utvecklingen går åt rätt håll. Billig T&A också, det gillar vi som har tyska sentiment! En trea av tio för att den inte tar sig själv lika mycket på allvar och faktiskt har element av ickeironisk underhållning.

Blödarsjukan slår till med kraft

Vad har vi då lärt oss av detta experiment? Tja, vi ser båda fram emot nästa film, för mer kitschig och bisarrt postmodern filmkonst är svår att hitta idag. Tack Dr. Boll antar jag, för att du ömsom förpestar, ömsom berikar vår fattiga vardag med ditt absurda avskräde.


Ses i Bollverse!