Välsignat oljud

Sommaren har så här långt präglats av bristande väderkonsekvens och teknikfrosseri. Genom inköp av ett finfint grafikkort, kalasbra högtalare m.m. framstår inte de få soltimmarna som något större problem. Den osäkra framtiden har lagts på hal is till förmån för en handfull veckor av jordnära arbete och diskreta njutningar. Hurra för förändringens försiktiga brisar! Tror jag.

Igår lyssnade jag ännu en gång på den med rätta legendariska liveversionen av Dylans Like a Rolling Stone, inspelad i Manchester våren -66. Efter ett passivtagressivt framförande av Ballad of a Thin Man lider kvällen mot sitt slut och delar av publiken är missnöjda med det skamliga förräderi de ser i folkmusikhjältens användning av elektrifierade instrument. Någon uttrycker sin åsikt särskilt tydligt med att skrika "Judas!", till mångas förnöjelse och bifall. Dylan håller inte med och svarar "I don't believe you", en stund efteråt följt av det förtydligande "You're a liar". Låten påbörjas försiktigt men exploderar efter att Dylan vänt sig till bandet med uppmaningen "Play it fucking loud!". Historia skrivs och jag lyssnar extatiskt på resultatet.

Gitarren i hand och solsken i blick

Spelar det någon roll vad Like a Rolling Stone handlar om? Kanske, kanske inte. För en litteraturvetare och Dylandyrkare är det dock svårt att behärska sig när det kommer till uttolkningsstadiet. Hursom är det som gör denna version så effektiv att texten förefaller rikta sig inte bara till den oförstående publiken, utan även till Dylan själv och alla vilsna och identitetssökande människor som saknar mål och riktning. De fem verserna berättar om en människa som förlorat allt och kretsar kring hybris, klassresor, utanförskap och livsprioriteringar. Vissa delar stod ut särskilt tydligt när jag hörde låten de första gångerna:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Detta hade redan då en högst suggestiv effekt på mitt unga sinne och ger associationer inte bara till skumma typer i bakgränder utan även till representanter för religiösa samfund. Mannen som utropat "Judas!" ansåg förmodligen att Dylan sålt sin själ till den materiella kommersen, och möjligen upplevde artisten själv en osäkerhet: gör jag rätt val, är detta den väg jag bör gå? Många hamnar någon gång i det läge där de tvingas lita på eller rentav underkasta sig en "mystery tramp", kanske en auktoritet av något slag, eftersom alternativet är att halka neråt på den sociala och/eller ekonomiska trappan.

Trots textens något fördömande och stundtals nästan föraktfulla ton är sista versen den mest positiva (och i min mening starkaste). I slutet kommer två rader där allting ställs på sin spets, kvitt-eller-dubbeltstyle:

When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Enkelt men slagkraftigt. Eventuellt kan det tolkas som en sista hånfull spik i kistan, men själv ser jag det hellre som en uppmaning till att våga tro och satsa på sig själv, att spela rent spel med den egna personen som insats och att lära sig hantera de motgångar som hör livet till. Först när du förlorat allt är du fri att vara dig själv och släppa "hemligheterna", alla påtagna manér och tillgjord yta.

Fast texten är inte anledningen till min extas, egentligen. Även om inspelningskvaliteten är låg finns här ett tillbakahållet raseri och ett sug som är unikt. Tempot är långsammare än albumversionens, sologitarrens spel är mer medryckande och trummorna maniskt pådrivande. Jag tvingas obönhörligen att sjunga med i Dylans udda men smått geniala frasering. Det känns som en slags delaktighet, om än minimal, och jag tillåter mig själv att för en stund glömma att praktik är svårare än teori.


Ses i publikhavet!

Baksidestexter är svårt

Det är mycket nu. På förlaget skriver jag texter till bokklubbskatalogen, och egentligen måste jag komma igång med att skriva rapporten. För att inte tala om uppsatsen... Nej, än är det för tidigt för ångest, den plockar jag fram i nödfall.

Igår såg jag på tredje och sista delen av en samling framträdanden som Bob Dylan gjort i TV genom åren. Fula bandmedlemmar fanns det gott om i alla delarna, men spela kunde de. Bilden var usel, ljudet sådär och kvaliteten på framträdandena varierande. Ändå blev jag påmind om vilken relevans Dylan trots allt fortfarande har som artist; rullatorsrockare som Stones eller Rod Stewart är mest beklämmande, men när åldern snarare ger mognad och otvungen utveckling är jag inte ogin. Inte för att jag har direkt fastnat för något Dylanalbum sedan "Desire" från -76 men inte heller har jag upplevt något han gjort som olyssningsbart. Paul McCartney är ett exempel på någon som ibland fortfarande kan blixtra till, tyvärr blir det ungefär lika ofta bara plågsamt daterat och poänglöst. Dylans förmåga att hitta rätt fast tiderna och musiken förändras liknar Bowies kameleontartade flexibilitet, all heder åt dessa smidiga herrar.

Emellertid var det inte denna observation som fick mig att vilja reflektera lite över mitt Dylanintresse, utan liveversionen av My Back Pages som jag såg igår, där bl.a. Neil Young, Eric Clapton och George Harrison turades om att sjunga verser. Legendarerna skötte det bra och svängde gjorde det, men gladast blev jag när Dylan själv rev av mina favoritrader: "My existence led by confusion boats / Mutiny from stern to bow", följt av låtens geniala anticredo "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now". Sedär, nu har jag avslöjat "hemligheten" med bloggens URL också. Hela låten och dess ofattbart självutlämnande text är för övrigt en av mina största källor till förtjusning. Albumet den återfinns på, "Another side of Bob Dylan", var en av de första skivor jag fick (mer än tio år sedan nu, tack syster Maria) och även den jag lyssnat på allra mest genom åren.

1964, baby, 1964...

Ungefär hälften av låtarna är alltjämt mina nära musikaliska vänner. Kanske dyker deras texter upp i kommande blogginlägg, när klådan i mina analyshungriga litteraturvetarfingrar blir för mycket att ta. Den hågade Dylanintressenten kan med fördel, om detta inte redan gjorts, lyssna först på Masters of War från 1963 och sedan jämföra med My Back Pages. Begrunda och förundras då över att det skiljer blott ett år mellan de båda. Den sortens snabbspolade själsliga och intellektuella evolution får åtminstone mig att häpna. På det hela taget är Dylans 60-talsproduktion helt överväldigande, och själv kommer jag nog aldrig att tröttna på den, trots falsksång och gnällmunspel. Dylan är nämligen för tanken vad Bach är för anden, alltså välbehövlig, smakrik och mättande näring.


Ses mellan norrlandet och Nashville!

A-ha!

Min dygnsrytm är skev och krokig, lite som rumstiden vid ett svart hål. Ur led är den, helt klart.

Igår var det filmstudiopremiär och man visade den hyfsat finurliga A Cock and Bull Story, ett försök till metafilmisk tolkning av den postmoderna romanen (skriven "before there was any modernism to be post about") av Laurence Sterne om Tristram Shandy. Radarparet Steve Coogan och Rob Brydon dominerar filmen, och de olika lagren av fiktion präglas av rappt manus och skickligt skådespeleri från alla inblandade. Coogan spelar Tristram Shandy, dennes far samt en skruvad version av sig själv som ständigt möts av störiga referenser till Alan Partridge av diverse fans. Lustigt nog återfinns flera element av Partridge hos Coogans himselfkaraktär vilket bidrar till att det intertextuella nätet vävs än tätare.

Brydon & Coogan

Steve Coogans makalösa karaktär Alan Partridge sällar sig faktiskt till andra engelska hjältar som Edmund Blackadder, Basil Fawlty och David Brent, alla mardrömsmän jag älskar att älska. Här i Sverige är materialet något svårtillgängligt, men det som inte fildelas finns åtminstone utgivet på engelsk DVD. Själv har jag bara sett den sista serien som gjordes, "I'm Alan Partridge" (1997-2002), vilket dock räcker långt. För de med tid på händerna kommer här en youtubekavalkad av diverse Partridgeguld.

Intro - Ha inte för hög volym.
Klassisk mustasch.
Abbahyllning.
Another exclusive.

Nu på radio.
Ännu en dag på jobbet.

Orsak.
Verkan.

Irländsk potatischock.
Fel hus.

I'm Alan Partridge.
Tio minuter vördnad.
Stop getting Bond wrong!

Nå, ett axplock där. Själv har jag siktet inställt på boxen.


Ses i Norwich!

På tal om utmaningar

Vissa jag pratat med vet inte vem Uwe Boll är, och det kanske är lika så väl. Den som vet och bryr sig har förmodligen hört om Bolls mogna utspel där han utmanar sina kritiker till lite manlig huvuddunkning. Inför den stundande minibollfestival (alla ska med!) jag ämnar genomföra känns det på sin plats med en atletisk boxninguppvisning signerad uselhetens tyska skyddshelgon:



Helt klart har jag en nyfunnen respekt för mannen som på egen hand trotsar alla fåniga konventioner om kvalitet, meningsfullhet och konstnärlighet för att istället ge etablissemanget en sned vänster. You go Boll!


Ses i festivalvimlet!