Välsignat oljud

Sommaren har så här långt präglats av bristande väderkonsekvens och teknikfrosseri. Genom inköp av ett finfint grafikkort, kalasbra högtalare m.m. framstår inte de få soltimmarna som något större problem. Den osäkra framtiden har lagts på hal is till förmån för en handfull veckor av jordnära arbete och diskreta njutningar. Hurra för förändringens försiktiga brisar! Tror jag.

Igår lyssnade jag ännu en gång på den med rätta legendariska liveversionen av Dylans Like a Rolling Stone, inspelad i Manchester våren -66. Efter ett passivtagressivt framförande av Ballad of a Thin Man lider kvällen mot sitt slut och delar av publiken är missnöjda med det skamliga förräderi de ser i folkmusikhjältens användning av elektrifierade instrument. Någon uttrycker sin åsikt särskilt tydligt med att skrika "Judas!", till mångas förnöjelse och bifall. Dylan håller inte med och svarar "I don't believe you", en stund efteråt följt av det förtydligande "You're a liar". Låten påbörjas försiktigt men exploderar efter att Dylan vänt sig till bandet med uppmaningen "Play it fucking loud!". Historia skrivs och jag lyssnar extatiskt på resultatet.

Gitarren i hand och solsken i blick

Spelar det någon roll vad Like a Rolling Stone handlar om? Kanske, kanske inte. För en litteraturvetare och Dylandyrkare är det dock svårt att behärska sig när det kommer till uttolkningsstadiet. Hursom är det som gör denna version så effektiv att texten förefaller rikta sig inte bara till den oförstående publiken, utan även till Dylan själv och alla vilsna och identitetssökande människor som saknar mål och riktning. De fem verserna berättar om en människa som förlorat allt och kretsar kring hybris, klassresor, utanförskap och livsprioriteringar. Vissa delar stod ut särskilt tydligt när jag hörde låten de första gångerna:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Detta hade redan då en högst suggestiv effekt på mitt unga sinne och ger associationer inte bara till skumma typer i bakgränder utan även till representanter för religiösa samfund. Mannen som utropat "Judas!" ansåg förmodligen att Dylan sålt sin själ till den materiella kommersen, och möjligen upplevde artisten själv en osäkerhet: gör jag rätt val, är detta den väg jag bör gå? Många hamnar någon gång i det läge där de tvingas lita på eller rentav underkasta sig en "mystery tramp", kanske en auktoritet av något slag, eftersom alternativet är att halka neråt på den sociala och/eller ekonomiska trappan.

Trots textens något fördömande och stundtals nästan föraktfulla ton är sista versen den mest positiva (och i min mening starkaste). I slutet kommer två rader där allting ställs på sin spets, kvitt-eller-dubbeltstyle:

When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Enkelt men slagkraftigt. Eventuellt kan det tolkas som en sista hånfull spik i kistan, men själv ser jag det hellre som en uppmaning till att våga tro och satsa på sig själv, att spela rent spel med den egna personen som insats och att lära sig hantera de motgångar som hör livet till. Först när du förlorat allt är du fri att vara dig själv och släppa "hemligheterna", alla påtagna manér och tillgjord yta.

Fast texten är inte anledningen till min extas, egentligen. Även om inspelningskvaliteten är låg finns här ett tillbakahållet raseri och ett sug som är unikt. Tempot är långsammare än albumversionens, sologitarrens spel är mer medryckande och trummorna maniskt pådrivande. Jag tvingas obönhörligen att sjunga med i Dylans udda men smått geniala frasering. Det känns som en slags delaktighet, om än minimal, och jag tillåter mig själv att för en stund glömma att praktik är svårare än teori.


Ses i publikhavet!

יְהִי אוֹר

Så kom den då äntligen, i tisdags redan faktiskt. Min efterlängtade högteknologiska artefakt med det mystiska namnet LMP-H130, försenad om och om igen. Men nu är den på plats och invigd, den nya lampan till min skenbart avsomnade projektor. 1800 värmande timmar fick jag från den förra lampan innan den först halvdog och efter en längre tvekan gick ut med en smäll (drama queen). Varför betyder det så mycket med en fungerande projektor? Vissa fixar är man helst inte utan, själv har jag gått närapå filmlös genom hela sommaren i väntan på pengar till lampa och sedan - o grymma värld! - på en surrealistiskt lång leveranstid.

Nu stundar bättre och gladare tider, med Bollmaratons och gratis HDTV-film. Biodelen av bostaden ska kläs i svart (sorg? inte då!) och grannarna ska störas mest hela tiden. Mörkt utanför och mörkare innanför, det är melodin i höst.

Ses i projektorljuset!

Mmm... mer bytes

Idag har det installerats hårddisk, vilket firats (?) med en ny WinXP-installation. Den gamla har tuffat på bra i något år eller två, men nu var det dags för en episk omorganisering. Med en DC-kö på 150gb var det behövligt med mer utrymme också... En 320gb Seagate (futtiga 895:- på komplett) sitter nu fint fast och hummar förnöjt tillsammans med de fyra andra diskarna.

Skivan Sigur Rós - Ágætis Byrjun från 2000 får agera halvlämpligt soundtrack till allt småpill med Firefox. Den som byggde ett snofsigt program för att exportera/importera Firefox rakt av skulle säkert bli årets svensk. Det får väl bli till att göra en ghostimage av hela XP-installationen istället.

För den som lätt uttråkas av ovanstående mumbojumbo kommer här en dikt på Internetspråket (nej inte det binära... engelska såklart) för alla sena surfare:

Droopy dried eyes follows lazily
the sweeping words of virtuosity
While the mind churns happily
spinning the wheels of curiosity

Knowledge and pure information
seems oh so strangely succinct
Wavering between slow sedation
and wisdom thought long extinct

The archives of entertainment
comes steadily down the channels
Soon it will be art, and then sent
through the short virtual tunnels

Artifice transmits to the organic
the body and brain recieving gladly
Everything so light and manic
all that the mind needs so badly

Opinions, trivia, facts and politics
mingled with odd humorous antics
Is that what the vast net is about?
Maybe it's simply life throughout.






















Ses på hubben!