The horror! The horror!

Jag kände att det var dags för en lista igen, denna gång över mina topp tio obehagligaste skräckfilmscener. Vad man skräms av och inte är förstås lite extra subjektivt, men filmerna är åtminstone sevärda varenda en. Det får bli kronologisk ordning på detta känner jag.

1.
Psycho: duschscenen
Trots att den parodierats och refererats till in absurdum är Norman Bates knivattack alltjämt effektiv. De flesta skulle måhända klassa den som väl tam, men som mittpunkt i en solid thriller fungerar den alldeles utmärkt och gjorde åtminstone mig mycket illa till mods.

2.
Rosemary's Baby: slutscenen
Filmens stora styrka är dess säregna blandning av modern realism (inte minst i karaktärsskildringarna) och gammalmodig ockultism. Det obehagliga slutet bygger helt på suggestion: som tittare utlämnas man till sin egen fasansfulla fantasi.

Borgerlig diskning under uppsyn

3.
The Exorcist: krucifixscenen
Ett föga originellt inslag på listan, men det hade varit fel att inte ta med denna klassiska film. Lyckas chocka utan att vara överdrivet explicit, vilket är något man sällan ser numer.

4.

The Wicker Man: slutscenen
Denna sorgligt ouppmärksammade pärla har både Christopher Lee och en intrikat mystisk-hednakult-på-en-isolerad-ö-story. Jag avslöjar ogärna slutet, men kan väl nämna att filmens allra sista minut är sublimt vacker och har sökt mig i flera år nu.

70-talspedagogik i genuin stenåldersmiljö

5.
The Texas Chainsaw Massacre: Leatherface slår igen dörren till slaktrummet
Det finns mycket att välja på i Tobe Hoopers kultfilm, men det som gjorde starkast intryck på mig var den känsla av hjälplöshet som ovannämnda handling förmedlade. Skräck i sin kanske renaste form.

6.
Halloween: inledningen
Här föds subgenren slasherfilm, med allt vad det innebar av galna män i masker och oräkneliga uppföljare. Carpenter utmanar oss som publik att gå in i rollen som mördare genom en virtuost utförd kameraåkning, vilket är både fascinerande och skrämmande. Dessutom lever resten av filmen upp till den mästerliga inledningen.

Trådgalgarna planerade en gruvlig hämnd

7.

Cannibal Holocaust: första våldtäktsscenen
Kungen av kannibalfilmer och den enda på listan som verkligen kan sorteras in under exploitation. Min hjärna tycker att även filmens mest vidriga scener ska finnas kvar i medvetandet, och jag håller endast delvis med. Svårtittad blandning av omdömeslösa smaklösheter och geniala inblickar i människans dragning till det primala.

8.
Ringu: Sadako frigör sig från videomediet
Detta var den första japanska skräckfilm jag såg, ensam i ett mörkt rum framför projektorduken. Det tog!

9.
Ôdishon: kiri kiri kiri kiri kiri kiri! (se filmen och förfasas)
Regissören Takashi Miike gör med Ôdishon en av sina mest lättfattliga filmer. Den tortyrtunga andra halvan är klaustrofobisk och klart mer skrämmande än Eli Roths tungfotade försök (Hostel med uppföljare).

Asami Yamazaki säger: alltid tandtråd efter fruktstunden!

10.
Wolf Creek: Mick Taylor demonstrerar sitt vietnamesiska partytrick "head on a stick"
Totalt sett listans sämsta film. Sevärd för John Jarratts imponerande insats och en del riktigt rysliga inslag. Gjorde mig lite rädd för Australien.

Hedersomnämnande:
A Tale of Two Sisters (Janghwa, Hongryeon)
Koreansk, ambitiös konstskräck med twist. Har flera vansinnigt obehagliga scener, men jag kan inte välja en enskild som är värst. Förlitar sig i stor utsträckning på ljudeffekter, så surroundmöjlighet och ordentlig volym rekommenderas. Jag har sett den tre-fyra gånger och blev ungefär lika rädd varje gång.

~¤~¤~

Turligt nog är skräckfilmsgenren fortsatt livskraftig. Själv ser jag fram emot Evil Dead-hjälten Sam Raimis Drag Me to Hell senare i sommar.

Tryck på mig, jag är egentligen fantastiskt högupplöst

I go, and it is done; the bell invites me.
Hear it not, Duncan, for it is a knell
That summons thee to heaven or to hell.

Macbeth Act II, scene 1, 62-64