Kvadrupeltrubbel

The Trouble with Harry

Alfred Hitchcocks atmosfäriska farsmordgåta från 1955 är en av de fem "förlorade" filmer (efter att regissören köpt upp dem 1973 för eget förvaltande) som blev offentliga igen i början av 80-talet. Förståeligt nog hamnar Hitchcocks lättsammare bagateller i skuggan av hans tunga mästerverk, men hans svarta, subtila och omöjligt anglosaxiska humor är sevärd än idag. Utan att förminska sina karaktärer driver han med tidens inkonsekventa moral och beteendemönster - att döma av bilmodellerna befinner vi oss ett decennium eller två innan 1955 - samt lyckas i förbifarten skapa stunder av genuint obehag och spänning, om än kortvariga.

Att filmen var en flopp när den kom är knappast förvånande då den dels inte är lika självklart universell som Hitchcocks mest ansedda verk, dels för att den förmodligen var före sin tid. Fem år senare var Shirley MacLaine (här i sin första filmroll) med i Billy Wilders The Apartment, också den med en modern svärta bland alla screwballförvecklingar. MacLaine är omöjligt charmig i båda filmerna och passar perfekt som utmaning för sina karismatiska motparter: först John Forsythe, sedan Jack Lemmon. Där har ni en gjuten double feature, gott folk.

The Trouble with Harry har av Hitchcock själv angetts som en älskad favorit, och på många sätt representerar den honom som person. Den jagande bogserbåtskaptenen Wiles, spelad av en åldrig Edmund Gwenn, förkroppsligar den torra engelska mysfarbrorn; kanske borde han snarast ses som Hitchcocks idealisering av sig själv. Precis som den omistliga Rope från 1948 kretsar hela filmen kring ett lik, men The Trouble with Harry är dess antites då morbiditeterna snarare syftar till att lätta upp stämningen än förtäta den. Se där, ytterligare en givande double feature. Nu får det räcka med konsumentupplysning för dagen.


Ses i vertikalläge!