Var är mina elefanter?

Idag vaknade jag lite tidigt, men inte på fel sida sängen vad jag märkt. Vilken är fel sida egentligen? Kanske den vänstra, "sinistra" sidan? Om denna nu är den kvinnliga sidan borde det förstås vara fel för mig som är av hankön att vakna där. Hur gör hermafroditerna, måste de vakna i mitten av sängen för att inte vredgas? Mat för tanken helt klart; tack Dan Brun för din insiktsrika bok "Koden från Vinci" som alltjämt berikar min vardag med sin ändlösa visdom.

Igår såg jag Jet Lis enligt honom själv sista martial artsfilm, Fearless (Huo Yuan Jia, regi Ronny Yu 2006). Den gav mig blandade känslor, särskilt vid en jämförelse med Tony Jaas senaste halsbrytande alster Tom yum goong (regi Prachya Pinkaew 2005) som dessvärre inte nådde upp till förväntningarna. Skillnaderna mellan de båda filmerna är många då Fearless i mångt och mycket representerar old school wire-fu medans Jaas uppföljare till den hejdlösa Ong-bak från 2003 mer kombinerar klassisk vajerlös Hong Kong (karatefilm if you will) med thailändsk benknäckande Muay Thai-stil. Men där Jaas film är en glädjelös rehash av föregångarens redan något skakiga koncept (barnslig story, vuxen fighting) vill Li med Fearless faktiskt säga något, åtminstone enligt honom själv.

Jet Li

Idéen är sympatisk men utförandet saknar finess och subtilitet, vilket kanske är väl mycket begärt hos denna typ av film. Det som besvärar mig mest är att martial arts-scenerna, om än stundtals blixtrande snabba, varken känns så mycket som i Jaas brutala rumpsparkningar eller är så estetiskt tilltalande som i nyare Wuxia-epos (ex. Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero). Jag har blivit bortskämd helt enkelt, men samtidigt upplever jag att Li kom ännu mer till sin rätt i förra årets actionmelodram Danny the Dog av Louis Leterrier. Att se Jet Li "unleashed" (filmens titel i USA) och totalt loco bananas var en fröjd. Å andra sidan är Fearless tänkvärd, något som säkert gör den mindre tidsbunden också. Förutom den töntiga scenen med Nathan Jones som framstod som ytterligt lam vid sidan av det motsvarande mötet mellan denna ådrige gigant och Jaa i Tom yung goong var jag tillfreds med Lis mysiga och inte alltför smetiga film. Jag tänker definitivt hålla ögonen på både Tony och Jet i framtiden, om den förre kan hitta ett kvalitetsprojekt finns nog inga gränser för hur mycket den snubben kan äga silverduken. Restaurangscenen i Tom yung goong knäcker det mesta vad gäller teknisk briljans.

Tony Jaa

Och Li, tills nästa gång: tack för att du tar slagsmål på allvar.


Ses bäst i Shawscope!