Se det som en utmaning

Äntligen är uppsatsen inlämnad! Tillsammans med Diablo 2 (old school men oemotståndligt) och panisk lyssning på The Tough Alliances sensationella skiva "A New Chance" slukade den mitt liv i ett par månader. Uppsatsen blev rimlig men inte så djuplodande som ämnet förtjänade. Diablo borde vara tråkigt med tanke på att jag spelat igenom det några gånger redan, men en märklig fatalism höjer spänningen: på något oförklarligt sätt har jag på bara ett par dagar hittat två av de unika föremål som föreslås i guiden jag läser sporadiskt. Chansen att monstren ska droppa just "Tiamat's Rebuke" och "Raven Frost" under så kort speltid måste vara obefintlig. Givetvis kan jag inte sluta spela då, det är ju ödet!

TTAs nya är mindre mystisk men ändå förvånandsvärt bra. Förväntningarna var höga och överträffades ändå; jag kan inte minnas att jag lyssnat på någon skiva så intensivt innan. Min närapå-namne säger det mesta i sin recension i Nöjesguiden, även om pretensionsnivåerna kanske är något högre än duon förmår leva upp till. Helt sant (för mig) är dock att "TTA är den mest intressanta popakten just nu". Jag delar även Reinholdtzon Belfrages åsikt att "Salem Al Fakir och Shout Out Louds blir i jämförelse lika sammansatta som hasselnötter". De positiva överraskningarna i livet är sällsynta men förstås välkomna, och förhoppningsvis är detta inte det sista jag hör av dessa fina pojkars förtrollande ljudlandskap.

Som en diskret hyllning till skivan och tillvarons möjligheter har jag också diktat en skvätt.

Du är verklighetens hemliga dröm
Du förtjänar det speciella

Revoltera mot vanligheten
och sök själv efter guldskatterna
Dina chanser letar möjligheter
tillfällen att nå ända fram
Bjud dig själv på en sista dans
den enda som räknas

Grip allt i farten
I livets våldsamma krängande
finns svaren på alla frågor
du tvekat att ställa
Tills nu

Ses vid regnbågens slut!

Baksidestexter är svårt

Det är mycket nu. På förlaget skriver jag texter till bokklubbskatalogen, och egentligen måste jag komma igång med att skriva rapporten. För att inte tala om uppsatsen... Nej, än är det för tidigt för ångest, den plockar jag fram i nödfall.

Igår såg jag på tredje och sista delen av en samling framträdanden som Bob Dylan gjort i TV genom åren. Fula bandmedlemmar fanns det gott om i alla delarna, men spela kunde de. Bilden var usel, ljudet sådär och kvaliteten på framträdandena varierande. Ändå blev jag påmind om vilken relevans Dylan trots allt fortfarande har som artist; rullatorsrockare som Stones eller Rod Stewart är mest beklämmande, men när åldern snarare ger mognad och otvungen utveckling är jag inte ogin. Inte för att jag har direkt fastnat för något Dylanalbum sedan "Desire" från -76 men inte heller har jag upplevt något han gjort som olyssningsbart. Paul McCartney är ett exempel på någon som ibland fortfarande kan blixtra till, tyvärr blir det ungefär lika ofta bara plågsamt daterat och poänglöst. Dylans förmåga att hitta rätt fast tiderna och musiken förändras liknar Bowies kameleontartade flexibilitet, all heder åt dessa smidiga herrar.

Emellertid var det inte denna observation som fick mig att vilja reflektera lite över mitt Dylanintresse, utan liveversionen av My Back Pages som jag såg igår, där bl.a. Neil Young, Eric Clapton och George Harrison turades om att sjunga verser. Legendarerna skötte det bra och svängde gjorde det, men gladast blev jag när Dylan själv rev av mina favoritrader: "My existence led by confusion boats / Mutiny from stern to bow", följt av låtens geniala anticredo "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now". Sedär, nu har jag avslöjat "hemligheten" med bloggens URL också. Hela låten och dess ofattbart självutlämnande text är för övrigt en av mina största källor till förtjusning. Albumet den återfinns på, "Another side of Bob Dylan", var en av de första skivor jag fick (mer än tio år sedan nu, tack syster Maria) och även den jag lyssnat på allra mest genom åren.

1964, baby, 1964...

Ungefär hälften av låtarna är alltjämt mina nära musikaliska vänner. Kanske dyker deras texter upp i kommande blogginlägg, när klådan i mina analyshungriga litteraturvetarfingrar blir för mycket att ta. Den hågade Dylanintressenten kan med fördel, om detta inte redan gjorts, lyssna först på Masters of War från 1963 och sedan jämföra med My Back Pages. Begrunda och förundras då över att det skiljer blott ett år mellan de båda. Den sortens snabbspolade själsliga och intellektuella evolution får åtminstone mig att häpna. På det hela taget är Dylans 60-talsproduktion helt överväldigande, och själv kommer jag nog aldrig att tröttna på den, trots falsksång och gnällmunspel. Dylan är nämligen för tanken vad Bach är för anden, alltså välbehövlig, smakrik och mättande näring.


Ses mellan norrlandet och Nashville!

Lyckans smeder

Likt en reumatiskt förtvinad och skröplig gamling får jag nu lida för kvällens utflykt till Mejeriet och The Lucksmiths - förvisso eminenta - spelning. Med muntra uppsyner, svängig pop och avspänt mellansnack vann de raskt över publiken till sin sida. Sättningen med sångaren längst fram på trummor (golvpuka, virvel, hihat, cymbal, oftast vispat) var udda men sympatisk. Det andra förbandets beklagansvärda falsksång, som möjligen berodde på dålig medhörning, hade gjort mig redo för den musikaliska frälsning som huvudakten tack och lov levererade. Ännu en natts sömn räddad!




Ses (kanske) på Casiotone for the painfully alone!

Pfft, småpojkar

Idag har jag fildelat en del (tack Bodström för förtroendet) och ikväll har det spelats lite musik. Jazz är inte min kopp te och har aldrig varit heller, men Charles Mingus småberömda album "Tijuana Moods" från 1962 visade sig vara rätt så rätt ändå. När andra spåret heter Ysabel's Table Dance vet man att det är hett stoff. Denna raritet till skiva råkade jag snubbla över i flac-version häromveckan, och ljudkvalitén lämnar inget övrigt att önska :)

Men en än större positiv överraskning lurpassade runt hörnet, i form av Junior Boys senaste alster "So This Is Goodbye". Inte för att jag lyssnat på denna dynamiska duo förr (hur många elektropopduos finns det nu egentligen, ett dussin tjog kanske?) men det behövdes nog heller inte. Nå, ett försök att beskriva musiken: mjukt och kontemplativt men ofta förvånansvärt taktfast, som om Kraftwerk inte bara bestämt sig för att hoppa på indietåget utan även gått och skaffat sig ett bultande hjärta av glödande glasmassa. Det som verkligen säljer mig är emellertid att det låter som ett amigasoundtrack indränkt i lyxig kolasås som Chris Hülsbeck säkert skulle varit stolt (och lite häpen) över. Såhär hade Depeche låtit om världen faktiskt var den bästa av världar, med diskret vibrato på sången och de svängigaste beatsen sen The Similou, som sorgset nog visat sig alltför substanslösa över tid.

Det fanns juniorpojkar även på 80-talet, otroligt nog

Snyggaste melodislingorna återfinns i The Equalizer, fetaste Turricanvibbarna i First Time, bästa sången i Like A Child, skönaste beatsen i Caught In A Wave, och frågan är om inte avslutande FM också är det överlag starkaste spåret. Men vem vet, jag kanske har tröttnat imorn och snöar in på Dire Straits istället. Någon med barmhärtighet i kroppen får ritualslakta mig isåfall. Nä, nu när jag hittat en lämplig Yin-pendang till The Knifes Yang släpper jag den inte i första taget, om ens i andra. "Men The Embassy då?", kanske någon utbrister. Ja det förstås. Själv har jag redan parat ihop denna finfina duo med klåparna i Tough Alliance som även de råkar göra musik som stryker mig medhårs, så alla fyra är redan upptagna.

För övrigt har Elias gjort en ny lista, den sluge fan. Till mig sa han att det skulle bli poesi denna gång, men se där vilka rökridåer han konjurerar. Det får bli ett projekt för söndagen att frammana en lista som för det nakna ögat förefaller okrystad trots löjeväckande titel. "De nio tjockaste statisterna" eller "De femton mest iögonfallande filtervalen" kanske funkar.

Ses i Tomorrowland!