Kvadrupeltrubbel

The Trouble with Harry

Alfred Hitchcocks atmosfäriska farsmordgåta från 1955 är en av de fem "förlorade" filmer (efter att regissören köpt upp dem 1973 för eget förvaltande) som blev offentliga igen i början av 80-talet. Förståeligt nog hamnar Hitchcocks lättsammare bagateller i skuggan av hans tunga mästerverk, men hans svarta, subtila och omöjligt anglosaxiska humor är sevärd än idag. Utan att förminska sina karaktärer driver han med tidens inkonsekventa moral och beteendemönster - att döma av bilmodellerna befinner vi oss ett decennium eller två innan 1955 - samt lyckas i förbifarten skapa stunder av genuint obehag och spänning, om än kortvariga.

Att filmen var en flopp när den kom är knappast förvånande då den dels inte är lika självklart universell som Hitchcocks mest ansedda verk, dels för att den förmodligen var före sin tid. Fem år senare var Shirley MacLaine (här i sin första filmroll) med i Billy Wilders The Apartment, också den med en modern svärta bland alla screwballförvecklingar. MacLaine är omöjligt charmig i båda filmerna och passar perfekt som utmaning för sina karismatiska motparter: först John Forsythe, sedan Jack Lemmon. Där har ni en gjuten double feature, gott folk.

The Trouble with Harry har av Hitchcock själv angetts som en älskad favorit, och på många sätt representerar den honom som person. Den jagande bogserbåtskaptenen Wiles, spelad av en åldrig Edmund Gwenn, förkroppsligar den torra engelska mysfarbrorn; kanske borde han snarast ses som Hitchcocks idealisering av sig själv. Precis som den omistliga Rope från 1948 kretsar hela filmen kring ett lik, men The Trouble with Harry är dess antites då morbiditeterna snarare syftar till att lätta upp stämningen än förtäta den. Se där, ytterligare en givande double feature. Nu får det räcka med konsumentupplysning för dagen.


Ses i vertikalläge!

Som det verkar

När solen lyste på mig såg jag rörelsen igen
det jämna pulserandet i armens veck
Nu såg jag att det var liv
kände igen det
kanske från någon film?


Ses om en timme!

Att krypa fram

Ibland kan jag se min puls
bulta i handflatan
Det ser ut som liv
påminner mig om
att jag ska dö snart
Ta adjö av blodflödet
när det stannar av
och beger sig, reser bort

Dagarna räknas och glöms
än är jag här inuti mig.


... så vi ses kanske.

Baksidestexter är svårt

Det är mycket nu. På förlaget skriver jag texter till bokklubbskatalogen, och egentligen måste jag komma igång med att skriva rapporten. För att inte tala om uppsatsen... Nej, än är det för tidigt för ångest, den plockar jag fram i nödfall.

Igår såg jag på tredje och sista delen av en samling framträdanden som Bob Dylan gjort i TV genom åren. Fula bandmedlemmar fanns det gott om i alla delarna, men spela kunde de. Bilden var usel, ljudet sådär och kvaliteten på framträdandena varierande. Ändå blev jag påmind om vilken relevans Dylan trots allt fortfarande har som artist; rullatorsrockare som Stones eller Rod Stewart är mest beklämmande, men när åldern snarare ger mognad och otvungen utveckling är jag inte ogin. Inte för att jag har direkt fastnat för något Dylanalbum sedan "Desire" från -76 men inte heller har jag upplevt något han gjort som olyssningsbart. Paul McCartney är ett exempel på någon som ibland fortfarande kan blixtra till, tyvärr blir det ungefär lika ofta bara plågsamt daterat och poänglöst. Dylans förmåga att hitta rätt fast tiderna och musiken förändras liknar Bowies kameleontartade flexibilitet, all heder åt dessa smidiga herrar.

Emellertid var det inte denna observation som fick mig att vilja reflektera lite över mitt Dylanintresse, utan liveversionen av My Back Pages som jag såg igår, där bl.a. Neil Young, Eric Clapton och George Harrison turades om att sjunga verser. Legendarerna skötte det bra och svängde gjorde det, men gladast blev jag när Dylan själv rev av mina favoritrader: "My existence led by confusion boats / Mutiny from stern to bow", följt av låtens geniala anticredo "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now". Sedär, nu har jag avslöjat "hemligheten" med bloggens URL också. Hela låten och dess ofattbart självutlämnande text är för övrigt en av mina största källor till förtjusning. Albumet den återfinns på, "Another side of Bob Dylan", var en av de första skivor jag fick (mer än tio år sedan nu, tack syster Maria) och även den jag lyssnat på allra mest genom åren.

1964, baby, 1964...

Ungefär hälften av låtarna är alltjämt mina nära musikaliska vänner. Kanske dyker deras texter upp i kommande blogginlägg, när klådan i mina analyshungriga litteraturvetarfingrar blir för mycket att ta. Den hågade Dylanintressenten kan med fördel, om detta inte redan gjorts, lyssna först på Masters of War från 1963 och sedan jämföra med My Back Pages. Begrunda och förundras då över att det skiljer blott ett år mellan de båda. Den sortens snabbspolade själsliga och intellektuella evolution får åtminstone mig att häpna. På det hela taget är Dylans 60-talsproduktion helt överväldigande, och själv kommer jag nog aldrig att tröttna på den, trots falsksång och gnällmunspel. Dylan är nämligen för tanken vad Bach är för anden, alltså välbehövlig, smakrik och mättande näring.


Ses mellan norrlandet och Nashville!