En väg att vandra på, en hand att hålla i

För en vecka sen fyllde jag 24, alltså inte ens så vidare jämnt eller "mycket". Ändå lurar något vagt obekant inom mig... möjligen en ålderskris förklädd till vardagsångest. Vågar jag mig på en demaskering, en rannsakning, en utvärdering? Måste det bli allvar av redan nu? Någon större idealist har jag kanske aldrig varit så desillusioneringen drabbar mig varsamt. Är ansvaret jag känner till för eget bruk eller inbegriper det människor i min närhet? Kanske har jag, Y-kromosomen till trots, en biologisk mat-och-sovklocka som visar fem minuter i det "riktiga" livet. Det borde räcka att komma underfund med hur detta liv ska te sig och sedan eftersträva det. Hoppas bara klockan och den själsliga kompassen inte blivit helt åt helvete missvisande på vägen...

Gammal hederlig mytologi till undsättning

Nå, men varför inte uttrycka och metaforisera denna levnadsängslan med ett par (kortfattade) double feature-tips? Jag har sedan länge upplevt mig själv som dömd till beklämmande mediokritet, men drömma går ju. Se först Lady in the Water och sedan El Laberinto del Fauno (Pan's Labyrinth). Jämför. Lägg märke till vad Shyamalan respektive del Toro gör och varför den ena berättelsen inte fungerar och den andra gör det. Vad är hemligheten? Är det kreativitet, skicklighet eller båda två? Själv tror jag ödmjukhet räcker långt vid filmskapande, att man vågar släppa in andras viljor och fantasier och inte drivs av sitt egensinniga konstnärsego.

Hemmamys med hittepå-sagofigur

Förvisso spelar jag huvudrollen i mitt eget liv, men det känns allt mindre som en självklarhet. Även om jag hade varit fartigt spännande eller briljant fantasifull hade mina medmänniskor ändå definierat mig, och ska livet vara något annat än en nedräkning så måste jag sträva efter en angenäm ensemblefilm. Gärna med gästspel av Malcolm McDowell; drömma går ju som sagt.

Det bjuds på skratt, illusioner och lösnäsor

Liknande förutsättningar gäller för den magiskdynamiska duon The Illusionist och The Prestige. Den senare visar var skåpet ska stå, även om den förra är både jämn och trivsam. Inspirerande och kittlande filmer som The Prestige är dock alltför ovanliga och måste premieras. Trots att The Illusionist är långt mer trovärdig och klassiskt kostymfilmig lyckas den egentligen inte säga något matnyttigt om vare sig trollkonster eller människor. Ed Norton spelar som vanligt med finessrik och eftertänksam gravitas, men när Christian Bale lägger händerna på Hugh Jackmans riggade fågelbur är det på blodigt jävla allvar. Och förstås underhållning, modell stor.

Mustasch = prestige

Vad lär jag mig då av dessa filmer? Kanske att ett skavankrikt Nimis är att föredra framför en stabil men själlös staty. Jämförelsen haltar men jag delar sadistiskt nog inte ut några retoriska kryckor. Originaliteten är måhända död eller åtminstone skröplig och skumögd. Ändå måste mina visdomsord till mig själv bli att sikta högt och göra så mycket nytta det går, hur mediokra förutsättningarna än verkar.

Verkar allt detta för allvarligt eller tungrott återstår ju alltid en Will Ferrell-dubbel: Talladega Nights och Stranger Than Fiction. Inte narras jag heller, båda är bra. Själv avslutar jag navelvoyeurismen för denna gång.

En hjälte

Ses över kullen!