Som av en händelse

Finns det någon mening med att uppdatera en avsomnad blogg? Ojar sig trädet som faller fast ingen är där för att trösta det? Svåra frågor utan entydiga svar. Meningsfullt eller inte, jag kände för att skriva här, åtminstone någon gång till.

Sen sist har jag gift mig, skaffat barn och flyttat till hus ett par mil öster om Lund. Vuxet? Det får nog framtiden utvisa. Hittills känns det som om alla val jag gjort var alldeles utmärkt bra. Ungen nedan håller säkert med.

Kvartsdansk på burk

Det är märkligt hur ett barn, som uppfyller så stor del av ens existens, kan upplevas som en naturlig del av vardagen. På något sätt har han alltid varit där, trots att jag lär mig något helt nytt om pojkvaskern var och varannan dag. Vanligtvis får man vänja sig vid andra människor, lära sig att tycka om eller rentav älska dem. Vidar var mer tidseffektiv: kärleken till honom fanns där direkt, som om den legat i ide sedan jag själv var nyfödd. Jag tror att han har mycket att lära mig.

Istället för den sedvanliga sluthälsningen tror jag att jag ska börja avsluta inläggen med katastrofalt opassande Shakespeare-citat, liksom för att automagiskt höja det kulturella värdet.

Ay me! for aught that I could ever read,
Could ever hear by tale or history,
The course of true love never did run smooth...

A Midsummer Night's Dream Act I, scene 1, 132–140