Hurrom med dryckjom

Hupp hepp, här går det undan! "Sommaren" närapå slut, hösten med litet h drar närmare, jag ser förvånat på hur livet tuffar vidare mot horisonten. I ett försök att kontrollera min lilla men yviga blogg har jag satt träffsäkra etiketter på alla inlägg. Säkert har du som läsare alltid drömt om att kunna få upp allting som berör Uwe Boll på en gång, och nu är det äntligen möjligt tack vare den nya hypertextuella tekniken.

Om fem dagar fyller bloggen ett år. Eftersom jag förmodligen kommer att glömma bemärkelsedan när den väl anländer så tjuvstartar jag firandet med en smäktande diktlista till mina kära förvirringsbåtar. Nedan följer de fem märkvärdigaste poesibitarna jag kan uppbåda.

5.
Döm om min förvåning
när så inför mig sågs
texter vars innehåll
var hopfogade med kod.

4.
If something is happening
when I am offline
will it manage on its own?

3.
Utan störande moment som fastnar i läsningens svep
kan svaren bölja fritt
och växa ikapp frågorna.

2.
Svårmod och lek tävlar om uppmärksamheten
vi ignorerar konflikten, bryr oss om annat
följ en länk och bli rik, följ en annan och ångra dig
Nätvägen är både bred och svår
Slutet blir ditt eget och kanske större än dig själv

1.
My blog is pulled by confused rowboats
there's a row going on about the direction
One call cries out "Lists!", another "Poems!"
A third softly concludes: "We row as one."

Låt oss drunkna i Champagne!

Ses på 1,1-årsdagen!

Välsignat oljud

Sommaren har så här långt präglats av bristande väderkonsekvens och teknikfrosseri. Genom inköp av ett finfint grafikkort, kalasbra högtalare m.m. framstår inte de få soltimmarna som något större problem. Den osäkra framtiden har lagts på hal is till förmån för en handfull veckor av jordnära arbete och diskreta njutningar. Hurra för förändringens försiktiga brisar! Tror jag.

Igår lyssnade jag ännu en gång på den med rätta legendariska liveversionen av Dylans Like a Rolling Stone, inspelad i Manchester våren -66. Efter ett passivtagressivt framförande av Ballad of a Thin Man lider kvällen mot sitt slut och delar av publiken är missnöjda med det skamliga förräderi de ser i folkmusikhjältens användning av elektrifierade instrument. Någon uttrycker sin åsikt särskilt tydligt med att skrika "Judas!", till mångas förnöjelse och bifall. Dylan håller inte med och svarar "I don't believe you", en stund efteråt följt av det förtydligande "You're a liar". Låten påbörjas försiktigt men exploderar efter att Dylan vänt sig till bandet med uppmaningen "Play it fucking loud!". Historia skrivs och jag lyssnar extatiskt på resultatet.

Gitarren i hand och solsken i blick

Spelar det någon roll vad Like a Rolling Stone handlar om? Kanske, kanske inte. För en litteraturvetare och Dylandyrkare är det dock svårt att behärska sig när det kommer till uttolkningsstadiet. Hursom är det som gör denna version så effektiv att texten förefaller rikta sig inte bara till den oförstående publiken, utan även till Dylan själv och alla vilsna och identitetssökande människor som saknar mål och riktning. De fem verserna berättar om en människa som förlorat allt och kretsar kring hybris, klassresor, utanförskap och livsprioriteringar. Vissa delar stod ut särskilt tydligt när jag hörde låten de första gångerna:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Detta hade redan då en högst suggestiv effekt på mitt unga sinne och ger associationer inte bara till skumma typer i bakgränder utan även till representanter för religiösa samfund. Mannen som utropat "Judas!" ansåg förmodligen att Dylan sålt sin själ till den materiella kommersen, och möjligen upplevde artisten själv en osäkerhet: gör jag rätt val, är detta den väg jag bör gå? Många hamnar någon gång i det läge där de tvingas lita på eller rentav underkasta sig en "mystery tramp", kanske en auktoritet av något slag, eftersom alternativet är att halka neråt på den sociala och/eller ekonomiska trappan.

Trots textens något fördömande och stundtals nästan föraktfulla ton är sista versen den mest positiva (och i min mening starkaste). I slutet kommer två rader där allting ställs på sin spets, kvitt-eller-dubbeltstyle:

When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Enkelt men slagkraftigt. Eventuellt kan det tolkas som en sista hånfull spik i kistan, men själv ser jag det hellre som en uppmaning till att våga tro och satsa på sig själv, att spela rent spel med den egna personen som insats och att lära sig hantera de motgångar som hör livet till. Först när du förlorat allt är du fri att vara dig själv och släppa "hemligheterna", alla påtagna manér och tillgjord yta.

Fast texten är inte anledningen till min extas, egentligen. Även om inspelningskvaliteten är låg finns här ett tillbakahållet raseri och ett sug som är unikt. Tempot är långsammare än albumversionens, sologitarrens spel är mer medryckande och trummorna maniskt pådrivande. Jag tvingas obönhörligen att sjunga med i Dylans udda men smått geniala frasering. Det känns som en slags delaktighet, om än minimal, och jag tillåter mig själv att för en stund glömma att praktik är svårare än teori.


Ses i publikhavet!

Se det som en utmaning

Äntligen är uppsatsen inlämnad! Tillsammans med Diablo 2 (old school men oemotståndligt) och panisk lyssning på The Tough Alliances sensationella skiva "A New Chance" slukade den mitt liv i ett par månader. Uppsatsen blev rimlig men inte så djuplodande som ämnet förtjänade. Diablo borde vara tråkigt med tanke på att jag spelat igenom det några gånger redan, men en märklig fatalism höjer spänningen: på något oförklarligt sätt har jag på bara ett par dagar hittat två av de unika föremål som föreslås i guiden jag läser sporadiskt. Chansen att monstren ska droppa just "Tiamat's Rebuke" och "Raven Frost" under så kort speltid måste vara obefintlig. Givetvis kan jag inte sluta spela då, det är ju ödet!

TTAs nya är mindre mystisk men ändå förvånandsvärt bra. Förväntningarna var höga och överträffades ändå; jag kan inte minnas att jag lyssnat på någon skiva så intensivt innan. Min närapå-namne säger det mesta i sin recension i Nöjesguiden, även om pretensionsnivåerna kanske är något högre än duon förmår leva upp till. Helt sant (för mig) är dock att "TTA är den mest intressanta popakten just nu". Jag delar även Reinholdtzon Belfrages åsikt att "Salem Al Fakir och Shout Out Louds blir i jämförelse lika sammansatta som hasselnötter". De positiva överraskningarna i livet är sällsynta men förstås välkomna, och förhoppningsvis är detta inte det sista jag hör av dessa fina pojkars förtrollande ljudlandskap.

Som en diskret hyllning till skivan och tillvarons möjligheter har jag också diktat en skvätt.

Du är verklighetens hemliga dröm
Du förtjänar det speciella

Revoltera mot vanligheten
och sök själv efter guldskatterna
Dina chanser letar möjligheter
tillfällen att nå ända fram
Bjud dig själv på en sista dans
den enda som räknas

Grip allt i farten
I livets våldsamma krängande
finns svaren på alla frågor
du tvekat att ställa
Tills nu

Ses vid regnbågens slut!

Here be dragons, for young and old alike

En svår förkylning, ja faktiskt den svåraste jag kan minnas, hemsöker mig med gruvlig ihärdighet. Glädjande nog för den med sig en beslutsamhet och arbetsiver som kommer lägligt. Vårens uppsatsämne verkar bli ett försök till kartläggning av J.R.R. Tolkiens mytologiskapande, exemplifierat genom de olika versionerna av berättelsen om Húrins barn (Narn i Chîn Húrin). Här ska gottas och nördas!

Manlig strid utan skyddsnät

Berättelsen är en av mina favoriter, och är särskilt aktuell nu när Christopher Tolkien ska ge ut en "färdig" och fristående version om någon månad. För övrigt är det Tolkiens förmodligen mest lössläppta verk, som innehåller kärlekstrianglar, en styck förrädisk smådvärg, en hyperond och svårt retorisk drake, lytestragedi (lite som lyteskomik fast deppigare) samt en skandalös incesthärva. Allt övervakas av den sadistiske Satansgestalten Morgoth och den fastnaglade Húrin, tvingad att hjälplöst se på när hans barn plågas av den förbannelse som ligger över dem. Och det är inte så muntert som det låter heller.


Ses i Beleriand!

En väg att vandra på, en hand att hålla i

För en vecka sen fyllde jag 24, alltså inte ens så vidare jämnt eller "mycket". Ändå lurar något vagt obekant inom mig... möjligen en ålderskris förklädd till vardagsångest. Vågar jag mig på en demaskering, en rannsakning, en utvärdering? Måste det bli allvar av redan nu? Någon större idealist har jag kanske aldrig varit så desillusioneringen drabbar mig varsamt. Är ansvaret jag känner till för eget bruk eller inbegriper det människor i min närhet? Kanske har jag, Y-kromosomen till trots, en biologisk mat-och-sovklocka som visar fem minuter i det "riktiga" livet. Det borde räcka att komma underfund med hur detta liv ska te sig och sedan eftersträva det. Hoppas bara klockan och den själsliga kompassen inte blivit helt åt helvete missvisande på vägen...

Gammal hederlig mytologi till undsättning

Nå, men varför inte uttrycka och metaforisera denna levnadsängslan med ett par (kortfattade) double feature-tips? Jag har sedan länge upplevt mig själv som dömd till beklämmande mediokritet, men drömma går ju. Se först Lady in the Water och sedan El Laberinto del Fauno (Pan's Labyrinth). Jämför. Lägg märke till vad Shyamalan respektive del Toro gör och varför den ena berättelsen inte fungerar och den andra gör det. Vad är hemligheten? Är det kreativitet, skicklighet eller båda två? Själv tror jag ödmjukhet räcker långt vid filmskapande, att man vågar släppa in andras viljor och fantasier och inte drivs av sitt egensinniga konstnärsego.

Hemmamys med hittepå-sagofigur

Förvisso spelar jag huvudrollen i mitt eget liv, men det känns allt mindre som en självklarhet. Även om jag hade varit fartigt spännande eller briljant fantasifull hade mina medmänniskor ändå definierat mig, och ska livet vara något annat än en nedräkning så måste jag sträva efter en angenäm ensemblefilm. Gärna med gästspel av Malcolm McDowell; drömma går ju som sagt.

Det bjuds på skratt, illusioner och lösnäsor

Liknande förutsättningar gäller för den magiskdynamiska duon The Illusionist och The Prestige. Den senare visar var skåpet ska stå, även om den förra är både jämn och trivsam. Inspirerande och kittlande filmer som The Prestige är dock alltför ovanliga och måste premieras. Trots att The Illusionist är långt mer trovärdig och klassiskt kostymfilmig lyckas den egentligen inte säga något matnyttigt om vare sig trollkonster eller människor. Ed Norton spelar som vanligt med finessrik och eftertänksam gravitas, men när Christian Bale lägger händerna på Hugh Jackmans riggade fågelbur är det på blodigt jävla allvar. Och förstås underhållning, modell stor.

Mustasch = prestige

Vad lär jag mig då av dessa filmer? Kanske att ett skavankrikt Nimis är att föredra framför en stabil men själlös staty. Jämförelsen haltar men jag delar sadistiskt nog inte ut några retoriska kryckor. Originaliteten är måhända död eller åtminstone skröplig och skumögd. Ändå måste mina visdomsord till mig själv bli att sikta högt och göra så mycket nytta det går, hur mediokra förutsättningarna än verkar.

Verkar allt detta för allvarligt eller tungrott återstår ju alltid en Will Ferrell-dubbel: Talladega Nights och Stranger Than Fiction. Inte narras jag heller, båda är bra. Själv avslutar jag navelvoyeurismen för denna gång.

En hjälte

Ses över kullen!

Värdsligt

Jag drömmer i CinemaScope
alltid i färg, ofta högupplöst
Påhittade förseningar jagar mig
flyktvägarna eskalerar allt
Jag tvingar upp ögonen och vaknar
innan jag hunnit ifatt mig själv.

Ses längst ner!

To boldly go...

Efter ett månvarvs tystnad vädrar jag gryningsluft, ruskar av mig det gamla året och hälsar 2007 välkommen, i dumdristig förhoppning om att vi ska komma väl överens. Nu skola mediokritetens fana ånyo hissas halvvägs och sladdrigt vaja för vinden! Härmed är alla läsare varnade, nya som gamla; det blir ännu sämre i år.

Häromnatten drömde jag om ett märkligt biobesök. Tanken var att vi skulle se Feast (som finns), men att vi istället hamnade på en Eli Roth-film med enstavig titel som jag visste att jag redan sett. Titeln missade jag på bioduken och kunde inte heller minnas den, men självklart varnade jag min mor - fråga mig inte varför hon följt med - att den var gruvligt hemsk. Även om jag inte hann se mer än inledningen så verkade den bra. Tyvärr fann jag vid uppvaknandet att denna tidiga Roth-film, gjord innan Hostel, inte alls existerade. Jag kände mig lurad.

Men denna bloggpost ska inte handla om skräckfilm, om våldsporr och tortyrtrender eller om alla enstaviga titlar. Nej, detta gäller ett kärt återseende. Åter igen har jag mött min gamle vän med det orientaliskt ljudande namnet, Sci-fi. Det föll sig så att jag med några dagars mellanrum såg både Forbidden Planet (1956) och The Andromeda Strain (1971), två filmer med fler likheter än jag först antagit. Den första är klassiskt uppbyggd och moraliskt slagkraftig, med en tydlig varning om utvecklingens förrädiska natur och vetenskapens krav på eftertanke. Den andra har en liknande tematik som berör människans riskfyllda tillförsikt på teknologin - och sig själva - vid mötet med det okända.

70-talsmodet upphör aldrig att överraska

Lekfullheten och rättframheten i Forbidden Planet kompletteras väl av den allvarligare The Andromeda Strain, som på ett med amerikanska mått mätt ovanligt subtilt sätt bygger upp en intensiv anspänning. Även om den senare är ett gränsfall till att ens kallas sci-fi framstår den som en av de mest ingående och realistiska skildringarna av vetenskap som fångats på film, vid sidan av storheter som 2001 - A Space Oddyssey. Förutom vissa stilmässiga inslag är skildringen av händelseförloppet no-nonsense och rakt igenom fascinerande. Vart tog all "hård" sci-fi vägen egentligen, finns det bara utrymme för produktplaceringsbonanza i dagens Hollywood? The Andromeda Strain ger ivrig mersmak.



Och Forbidden Planet har Robby, den överlägset mest användbara roboten i filmhistorien. Filmen har flera kopplingar till grekisk mytologi och bygger löst på Shakespeares "Stormen". Den har skamlöst underhållande scenerier och specialeffekter samt en ung Leslie Nielsen i huvudrollen. Need I go on? Med risk för upprepning förordar jag därför en "double feature" av dessa något bortglömda filmer, förslagsvis i HD-versioner. Konsumentupplysning är min mission i livet.


Ses i framtiden!