I söndags var det dags för Elias och mig att bli av med våra Boll-oskulder. Hade jag varit oärlig hade jag kunnat säga att det fortfarande ömmar lite, men det visade sig inte vara den kataklysmiska/katharsiska upplevelse jag väntat mig. Den eftertänksamme och väne tyskens uselhet är överskattad, om än av exceptionella mått i jämförelse med rådande norm (inte heller den särskilt tillfredsställande alltid). Att nämna Boll och Ed Wood i samma mening är både okunnigt och orättvist mot den senare då Wood verkligen inte kunde göra film hur mycket han än försökte. Boll har inga sådana ambitioner utan gör det snarare för pengarna, samtidigt som det är uppenbart att han skulle kunna göra något hyfsat om han skärpte sig lite. Nej, jämför honom hellre med allvarliga män som Richard Hobert (gör man något som "Tre Solar" blir man ihopbuntad med spektakel som Uwe Boll. Live and learn, Richard) eller kanske Michael Bay i sin sämsta form (e.g. Pearl Harbor). I det ena fallet är pretentionerna större, i det andra budgeten. Visst finns en grad av uselhet som få utom Boll uppnår men tendenserna tycks mig likartade.
Nåväl, en kort presention av filmerna kanske kan vara lämpligt. Detta var ordningen vi avnjöt Bolls œuvre:
House of the Dead (Dödsens Stuga, 2003)
Förvisso har jag knappt sett en enda av filmerna på imdbs "Bottom 100", men detta var med lätthet den sämsta film jag någonsin varit i närheten av. De subtila referenserna till spelserien med samma namn höjer den redan täta stämningen ytterligare, exempelvis den gigantiska banderollen med SEGA-logon på "årets störsa rave" (för oss som lever utanför Bollverse ser det mer ut som en hög snoriga kids som står och stampar lite i en skogsglänta). Ändå värd att se för den avdankade hjälten Jürgen Prochnows värdiga insats som sjöbuse med cigarr och hårda oneliners i verktygsbältet. Behövs betyg? Isåfall blir det en ändå rätt gladlynt etta på den tiogradiga skalan.
Nån karaktär jag inte minns och en
sminkad snubbe delar en öm stund
Alone in the Dark (Ensammer i natten, 2005)
Nej nej, detta är den typ av film som bara används som tortyr jämsides italiensk popmusik. Här finns ingen tillstymmelse till annat än den ytligaste kvalitet och allt är dödsens tråkigt. Jag tror tanken är att det ska vara spännande, kanske roligt ibland, lite underhållande sådär. Tror jag. Tyvärr är det en bra jävla bit därifrån. Se ej, icke, undvik, du ångrar dig, vänd om nu, håll dig undan, ja långt bort där det är bra! Jag ger ett objektivt betyg snarare än subjektivt, m.a.o. 2/10 för att den är åtminstone dubbelt så snygg som föregångaren. Spela spelet istället, the Original and best.
Geniuses at work
BloodRayne (Blödarregn, 2005)
Klart bäst av trion, sebar och rentav sevärd för Ben Kingsleys omöjligt steniga ansikte och Michael Madsens lika omöjliga brist på engagemang. Slutet är intellektuellt och djuplodande med sin utforskning av titelns implicita dialektik, karaktärsdynamiken hisnande och replikskiftningarna blixtrande av fyndighet och visdom. Så framstår det åtminstone efter tre timmar tidigare Boll. Denna nya, förbättrade version är fortfarande ett under av uselhet men utvecklingen går åt rätt håll. Billig T&A också, det gillar vi som har tyska sentiment! En trea av tio för att den inte tar sig själv lika mycket på allvar och faktiskt har element av ickeironisk underhållning.
Blödarsjukan slår till med kraftVad har vi då lärt oss av detta experiment? Tja, vi ser båda fram emot nästa film, för mer kitschig och bisarrt postmodern filmkonst är svår att hitta idag. Tack Dr. Boll antar jag, för att du ömsom förpestar, ömsom berikar vår fattiga vardag med ditt absurda avskräde.
Ses i Bollverse!
Nån karaktär jag inte minns och en
Geniuses at work
Blödarsjukan slår till med kraft
