Hurrom med dryckjom

Hupp hepp, här går det undan! "Sommaren" närapå slut, hösten med litet h drar närmare, jag ser förvånat på hur livet tuffar vidare mot horisonten. I ett försök att kontrollera min lilla men yviga blogg har jag satt träffsäkra etiketter på alla inlägg. Säkert har du som läsare alltid drömt om att kunna få upp allting som berör Uwe Boll på en gång, och nu är det äntligen möjligt tack vare den nya hypertextuella tekniken.

Om fem dagar fyller bloggen ett år. Eftersom jag förmodligen kommer att glömma bemärkelsedan när den väl anländer så tjuvstartar jag firandet med en smäktande diktlista till mina kära förvirringsbåtar. Nedan följer de fem märkvärdigaste poesibitarna jag kan uppbåda.

5.
Döm om min förvåning
när så inför mig sågs
texter vars innehåll
var hopfogade med kod.

4.
If something is happening
when I am offline
will it manage on its own?

3.
Utan störande moment som fastnar i läsningens svep
kan svaren bölja fritt
och växa ikapp frågorna.

2.
Svårmod och lek tävlar om uppmärksamheten
vi ignorerar konflikten, bryr oss om annat
följ en länk och bli rik, följ en annan och ångra dig
Nätvägen är både bred och svår
Slutet blir ditt eget och kanske större än dig själv

1.
My blog is pulled by confused rowboats
there's a row going on about the direction
One call cries out "Lists!", another "Poems!"
A third softly concludes: "We row as one."

Låt oss drunkna i Champagne!

Ses på 1,1-årsdagen!

Välsignat oljud

Sommaren har så här långt präglats av bristande väderkonsekvens och teknikfrosseri. Genom inköp av ett finfint grafikkort, kalasbra högtalare m.m. framstår inte de få soltimmarna som något större problem. Den osäkra framtiden har lagts på hal is till förmån för en handfull veckor av jordnära arbete och diskreta njutningar. Hurra för förändringens försiktiga brisar! Tror jag.

Igår lyssnade jag ännu en gång på den med rätta legendariska liveversionen av Dylans Like a Rolling Stone, inspelad i Manchester våren -66. Efter ett passivtagressivt framförande av Ballad of a Thin Man lider kvällen mot sitt slut och delar av publiken är missnöjda med det skamliga förräderi de ser i folkmusikhjältens användning av elektrifierade instrument. Någon uttrycker sin åsikt särskilt tydligt med att skrika "Judas!", till mångas förnöjelse och bifall. Dylan håller inte med och svarar "I don't believe you", en stund efteråt följt av det förtydligande "You're a liar". Låten påbörjas försiktigt men exploderar efter att Dylan vänt sig till bandet med uppmaningen "Play it fucking loud!". Historia skrivs och jag lyssnar extatiskt på resultatet.

Gitarren i hand och solsken i blick

Spelar det någon roll vad Like a Rolling Stone handlar om? Kanske, kanske inte. För en litteraturvetare och Dylandyrkare är det dock svårt att behärska sig när det kommer till uttolkningsstadiet. Hursom är det som gör denna version så effektiv att texten förefaller rikta sig inte bara till den oförstående publiken, utan även till Dylan själv och alla vilsna och identitetssökande människor som saknar mål och riktning. De fem verserna berättar om en människa som förlorat allt och kretsar kring hybris, klassresor, utanförskap och livsprioriteringar. Vissa delar stod ut särskilt tydligt när jag hörde låten de första gångerna:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Detta hade redan då en högst suggestiv effekt på mitt unga sinne och ger associationer inte bara till skumma typer i bakgränder utan även till representanter för religiösa samfund. Mannen som utropat "Judas!" ansåg förmodligen att Dylan sålt sin själ till den materiella kommersen, och möjligen upplevde artisten själv en osäkerhet: gör jag rätt val, är detta den väg jag bör gå? Många hamnar någon gång i det läge där de tvingas lita på eller rentav underkasta sig en "mystery tramp", kanske en auktoritet av något slag, eftersom alternativet är att halka neråt på den sociala och/eller ekonomiska trappan.

Trots textens något fördömande och stundtals nästan föraktfulla ton är sista versen den mest positiva (och i min mening starkaste). I slutet kommer två rader där allting ställs på sin spets, kvitt-eller-dubbeltstyle:

When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Enkelt men slagkraftigt. Eventuellt kan det tolkas som en sista hånfull spik i kistan, men själv ser jag det hellre som en uppmaning till att våga tro och satsa på sig själv, att spela rent spel med den egna personen som insats och att lära sig hantera de motgångar som hör livet till. Först när du förlorat allt är du fri att vara dig själv och släppa "hemligheterna", alla påtagna manér och tillgjord yta.

Fast texten är inte anledningen till min extas, egentligen. Även om inspelningskvaliteten är låg finns här ett tillbakahållet raseri och ett sug som är unikt. Tempot är långsammare än albumversionens, sologitarrens spel är mer medryckande och trummorna maniskt pådrivande. Jag tvingas obönhörligen att sjunga med i Dylans udda men smått geniala frasering. Det känns som en slags delaktighet, om än minimal, och jag tillåter mig själv att för en stund glömma att praktik är svårare än teori.


Ses i publikhavet!

Se det som en utmaning

Äntligen är uppsatsen inlämnad! Tillsammans med Diablo 2 (old school men oemotståndligt) och panisk lyssning på The Tough Alliances sensationella skiva "A New Chance" slukade den mitt liv i ett par månader. Uppsatsen blev rimlig men inte så djuplodande som ämnet förtjänade. Diablo borde vara tråkigt med tanke på att jag spelat igenom det några gånger redan, men en märklig fatalism höjer spänningen: på något oförklarligt sätt har jag på bara ett par dagar hittat två av de unika föremål som föreslås i guiden jag läser sporadiskt. Chansen att monstren ska droppa just "Tiamat's Rebuke" och "Raven Frost" under så kort speltid måste vara obefintlig. Givetvis kan jag inte sluta spela då, det är ju ödet!

TTAs nya är mindre mystisk men ändå förvånandsvärt bra. Förväntningarna var höga och överträffades ändå; jag kan inte minnas att jag lyssnat på någon skiva så intensivt innan. Min närapå-namne säger det mesta i sin recension i Nöjesguiden, även om pretensionsnivåerna kanske är något högre än duon förmår leva upp till. Helt sant (för mig) är dock att "TTA är den mest intressanta popakten just nu". Jag delar även Reinholdtzon Belfrages åsikt att "Salem Al Fakir och Shout Out Louds blir i jämförelse lika sammansatta som hasselnötter". De positiva överraskningarna i livet är sällsynta men förstås välkomna, och förhoppningsvis är detta inte det sista jag hör av dessa fina pojkars förtrollande ljudlandskap.

Som en diskret hyllning till skivan och tillvarons möjligheter har jag också diktat en skvätt.

Du är verklighetens hemliga dröm
Du förtjänar det speciella

Revoltera mot vanligheten
och sök själv efter guldskatterna
Dina chanser letar möjligheter
tillfällen att nå ända fram
Bjud dig själv på en sista dans
den enda som räknas

Grip allt i farten
I livets våldsamma krängande
finns svaren på alla frågor
du tvekat att ställa
Tills nu

Ses vid regnbågens slut!

Here be dragons, for young and old alike

En svår förkylning, ja faktiskt den svåraste jag kan minnas, hemsöker mig med gruvlig ihärdighet. Glädjande nog för den med sig en beslutsamhet och arbetsiver som kommer lägligt. Vårens uppsatsämne verkar bli ett försök till kartläggning av J.R.R. Tolkiens mytologiskapande, exemplifierat genom de olika versionerna av berättelsen om Húrins barn (Narn i Chîn Húrin). Här ska gottas och nördas!

Manlig strid utan skyddsnät

Berättelsen är en av mina favoriter, och är särskilt aktuell nu när Christopher Tolkien ska ge ut en "färdig" och fristående version om någon månad. För övrigt är det Tolkiens förmodligen mest lössläppta verk, som innehåller kärlekstrianglar, en styck förrädisk smådvärg, en hyperond och svårt retorisk drake, lytestragedi (lite som lyteskomik fast deppigare) samt en skandalös incesthärva. Allt övervakas av den sadistiske Satansgestalten Morgoth och den fastnaglade Húrin, tvingad att hjälplöst se på när hans barn plågas av den förbannelse som ligger över dem. Och det är inte så muntert som det låter heller.


Ses i Beleriand!

En väg att vandra på, en hand att hålla i

För en vecka sen fyllde jag 24, alltså inte ens så vidare jämnt eller "mycket". Ändå lurar något vagt obekant inom mig... möjligen en ålderskris förklädd till vardagsångest. Vågar jag mig på en demaskering, en rannsakning, en utvärdering? Måste det bli allvar av redan nu? Någon större idealist har jag kanske aldrig varit så desillusioneringen drabbar mig varsamt. Är ansvaret jag känner till för eget bruk eller inbegriper det människor i min närhet? Kanske har jag, Y-kromosomen till trots, en biologisk mat-och-sovklocka som visar fem minuter i det "riktiga" livet. Det borde räcka att komma underfund med hur detta liv ska te sig och sedan eftersträva det. Hoppas bara klockan och den själsliga kompassen inte blivit helt åt helvete missvisande på vägen...

Gammal hederlig mytologi till undsättning

Nå, men varför inte uttrycka och metaforisera denna levnadsängslan med ett par (kortfattade) double feature-tips? Jag har sedan länge upplevt mig själv som dömd till beklämmande mediokritet, men drömma går ju. Se först Lady in the Water och sedan El Laberinto del Fauno (Pan's Labyrinth). Jämför. Lägg märke till vad Shyamalan respektive del Toro gör och varför den ena berättelsen inte fungerar och den andra gör det. Vad är hemligheten? Är det kreativitet, skicklighet eller båda två? Själv tror jag ödmjukhet räcker långt vid filmskapande, att man vågar släppa in andras viljor och fantasier och inte drivs av sitt egensinniga konstnärsego.

Hemmamys med hittepå-sagofigur

Förvisso spelar jag huvudrollen i mitt eget liv, men det känns allt mindre som en självklarhet. Även om jag hade varit fartigt spännande eller briljant fantasifull hade mina medmänniskor ändå definierat mig, och ska livet vara något annat än en nedräkning så måste jag sträva efter en angenäm ensemblefilm. Gärna med gästspel av Malcolm McDowell; drömma går ju som sagt.

Det bjuds på skratt, illusioner och lösnäsor

Liknande förutsättningar gäller för den magiskdynamiska duon The Illusionist och The Prestige. Den senare visar var skåpet ska stå, även om den förra är både jämn och trivsam. Inspirerande och kittlande filmer som The Prestige är dock alltför ovanliga och måste premieras. Trots att The Illusionist är långt mer trovärdig och klassiskt kostymfilmig lyckas den egentligen inte säga något matnyttigt om vare sig trollkonster eller människor. Ed Norton spelar som vanligt med finessrik och eftertänksam gravitas, men när Christian Bale lägger händerna på Hugh Jackmans riggade fågelbur är det på blodigt jävla allvar. Och förstås underhållning, modell stor.

Mustasch = prestige

Vad lär jag mig då av dessa filmer? Kanske att ett skavankrikt Nimis är att föredra framför en stabil men själlös staty. Jämförelsen haltar men jag delar sadistiskt nog inte ut några retoriska kryckor. Originaliteten är måhända död eller åtminstone skröplig och skumögd. Ändå måste mina visdomsord till mig själv bli att sikta högt och göra så mycket nytta det går, hur mediokra förutsättningarna än verkar.

Verkar allt detta för allvarligt eller tungrott återstår ju alltid en Will Ferrell-dubbel: Talladega Nights och Stranger Than Fiction. Inte narras jag heller, båda är bra. Själv avslutar jag navelvoyeurismen för denna gång.

En hjälte

Ses över kullen!

Värdsligt

Jag drömmer i CinemaScope
alltid i färg, ofta högupplöst
Påhittade förseningar jagar mig
flyktvägarna eskalerar allt
Jag tvingar upp ögonen och vaknar
innan jag hunnit ifatt mig själv.

Ses längst ner!

To boldly go...

Efter ett månvarvs tystnad vädrar jag gryningsluft, ruskar av mig det gamla året och hälsar 2007 välkommen, i dumdristig förhoppning om att vi ska komma väl överens. Nu skola mediokritetens fana ånyo hissas halvvägs och sladdrigt vaja för vinden! Härmed är alla läsare varnade, nya som gamla; det blir ännu sämre i år.

Häromnatten drömde jag om ett märkligt biobesök. Tanken var att vi skulle se Feast (som finns), men att vi istället hamnade på en Eli Roth-film med enstavig titel som jag visste att jag redan sett. Titeln missade jag på bioduken och kunde inte heller minnas den, men självklart varnade jag min mor - fråga mig inte varför hon följt med - att den var gruvligt hemsk. Även om jag inte hann se mer än inledningen så verkade den bra. Tyvärr fann jag vid uppvaknandet att denna tidiga Roth-film, gjord innan Hostel, inte alls existerade. Jag kände mig lurad.

Men denna bloggpost ska inte handla om skräckfilm, om våldsporr och tortyrtrender eller om alla enstaviga titlar. Nej, detta gäller ett kärt återseende. Åter igen har jag mött min gamle vän med det orientaliskt ljudande namnet, Sci-fi. Det föll sig så att jag med några dagars mellanrum såg både Forbidden Planet (1956) och The Andromeda Strain (1971), två filmer med fler likheter än jag först antagit. Den första är klassiskt uppbyggd och moraliskt slagkraftig, med en tydlig varning om utvecklingens förrädiska natur och vetenskapens krav på eftertanke. Den andra har en liknande tematik som berör människans riskfyllda tillförsikt på teknologin - och sig själva - vid mötet med det okända.

70-talsmodet upphör aldrig att överraska

Lekfullheten och rättframheten i Forbidden Planet kompletteras väl av den allvarligare The Andromeda Strain, som på ett med amerikanska mått mätt ovanligt subtilt sätt bygger upp en intensiv anspänning. Även om den senare är ett gränsfall till att ens kallas sci-fi framstår den som en av de mest ingående och realistiska skildringarna av vetenskap som fångats på film, vid sidan av storheter som 2001 - A Space Oddyssey. Förutom vissa stilmässiga inslag är skildringen av händelseförloppet no-nonsense och rakt igenom fascinerande. Vart tog all "hård" sci-fi vägen egentligen, finns det bara utrymme för produktplaceringsbonanza i dagens Hollywood? The Andromeda Strain ger ivrig mersmak.



Och Forbidden Planet har Robby, den överlägset mest användbara roboten i filmhistorien. Filmen har flera kopplingar till grekisk mytologi och bygger löst på Shakespeares "Stormen". Den har skamlöst underhållande scenerier och specialeffekter samt en ung Leslie Nielsen i huvudrollen. Need I go on? Med risk för upprepning förordar jag därför en "double feature" av dessa något bortglömda filmer, förslagsvis i HD-versioner. Konsumentupplysning är min mission i livet.


Ses i framtiden!

Rätt hjulinställning

Så var det dags för den tjugofjärde och sista luckan, den enda som är värd att öppna efter den nittonde. Storleken är givetvis massiv för att bättre reflektera dagens betydelse.

Den jungfruliga klagan, ehuru mörk och kall
förmår omvandla även hjärtan av sten
Då understundom ljuder Kalles muntra trall
och alla svenskar värms av TV:ns sken

God jul på er alla, snart kommer tomten och tjuvar det lilla vi har kvar.


Ses nästa år!

Mästerostens tassar

Reven tar sig lång tid till eftertanke
ändå vägrar han surt stå i fryskö
plötsligt lägger räv till sin manke
och ilar raskt på rimfrostad nysnö

Ses bland kottar och bär!

RGB madness!

För att fira kalenderns myndighetsdag finns idag en psykedelisk upplevelse bakom luckan, en fest i färg och form/svamp. Knarkigheten resulterar dessutom i schizofren diktning med dubbla tvåradingar.

Wastad på trefärg och stomatol
flickan har druckit snål-julbål

Och skulle sen denna dryck va för klen
blir allt ändå crazy i brillornas sken

Ses i zvampskogen!

Powah toolz

En vecka kvar, och varvtalen stiger ständigt. Lucköppningen accelererar mot målet.

Motoriserad fart och fläkt
överlägger noga planen
att med verktyg helt fräckt
spurta före till granen

Ses i omkörningsfilen!

Coming again to save the motherfucking day

Min numerologiska övertygelse tvingade mig till att försaka gårdagens lucköppning, då så även skedde den sjunde och åttonde december. 7+8=15. För att idag fortsätta i talmystikens mysiga tecken har jag preparerat en flygvapensklassiker, jänkarnas stridbara F-16!

Högt ovanför moln och berg
flyger falken med sin ungmissil
när vinden ilar stål och märg
längtar de efter pepparkaksfil

Ibland ställs man inför svåra val i livet, som det mellan krig mot terror och en fin tallrik fil.


Ses i cockpit!

Hästen raskar över floden

Tadam! Nu börjar nedräkningen på allvar, endast nio dagar kvar till dan-före-dopparedan.

Rulla runt en flod på hjul
kan nog vilken häst som helst
men man måste vara ful
för att av Jesusbarnet bli frälst

Fråga mig inte vad detta ska betyda, jag bara öppnar luckorna.


Ses i sörjan!

Svart madonna

Våghalsig som jag är öppnar jag en lucka även den trettonde, men jag sitter och håller i mitt träben för säkerhets skull. Med bara tio dagar kvar till dan-före-dopparedan tar jag inga risker.

En sorgsen dans med glada miner
rör damen i svart till tysta tårar
Hon drömmer om sina baldakiner
och alla gräsliga små tomtedårar


Som surpris följer nedan en gästspelande alternativ tolkning,
utförd av en professionell skriftställare och tillika julklappsrimsbyggare:

Halva Hildur i gräsmattan står
gipsdvärgar stirrar förvedet
problemen dig helt upp till midjan nu når
ty borta är underredet

Kostnaden för författararvodet blev kännbar, så jag hoppas ni uppskattar denna gest för att tillgodose även den mer nogräknade publiken. Donera gärna alla era sparpengar till mig så kan jag höja den litterära nivån till oanade höjder.


Ses bland kottar och bär!

Checkered madness

Dagarna är för få och luckorna för många. Snart börjar jag rationalisera vilt.

Hårda grabbar blandar kvickt
och inrutat en stadig grund
byggd på smetig vinterdikt
och drömmar om fredad stund

Det vore naivt att anta att cementgrabbarnas manlighet inte är spelad, inombords är de lika mjuka som materialet.


Ses i ghettot!

Hah! Fags!

Nu handlar det mesta om Harry Potter, som jag skriver C-uppsats om. Det slumpar sig så att det bakom dagens lucka döljer sig något inte helt olikt denne näsvisa trollkarl.

Bli nu vis av tegelstenar
om katter kan kan du
när fantasin iväg skenar
säger julspöket "bu!"

Onekligen råder undantagstillstånd här på bloggen för prefixet jul. Det får numera användas precis hur som helst. Jag undrar om inte katten ser ganska sinister ut i sina dubbelmonokler ändå. Ni gör bäst att inte lyssna på vad den säger.


Ses i mugglevärlden!

If I Ever Feel Better

Jag tror bestämt det är den andra söndagen i advent idag. Vad passar väl då bättre än ett mytologiskt kreatur?

Ur askan skjuts från elden upp
detta sällan rimmade sagodjur
Inte en höna, ej heller en tupp
utan Fenix som flytt sin julbur

Förhoppningsvis börjar ordet julbur bli använt i dagligt tal så luckan får lite legitimitet, det kan den behöva. Jag fruktar att vansinne och nonsens är det enda som kommer att återstå när lucköppningen närmar sig slutet. Lysande utsikter.


Ses efter antändning!

Fahrenheit 912

Jordiska omständigheter har resulterat i utebliven lucköppning. Svek säger någon, "Force majeure" säger jag. Idag tänder det till på allvar!

Luft kan verka antändligt
som en osynlig plasthinna
syret expanderar oändligt
och vill se juleljusen brinna

Läsare som med tanke på tändarens motiv väntade sig något mer apokalyptiskt och opatriotiskt får vänta lite till.


Ses när asbestdräkten åkt på!

Ett hål i min luva

Den sjätte december är av tradition (sedan Iktinos och Kallikrates började med sitt hobbyprojekt år 447 f.kr.) arkitektoniskt präglad, vilket gör dagens luckbild passande.

En glad fasad med hål
där skuggor ofta kan ruva
Vad var byggarens mål?
Kanske en nisse med luva

Ses inomhus!

Flykten till gården

Djurtemat fortsätter idag med en gammal klassiker, hönan. För en utmärkt rolig hönsscen kan rekommenderas den anglofila Withnail and I, en film med fler citerbara repliker än du kan skaka en pinne mot.

Även en naivistiskt nedtecknad höna
kan ha glasögon men ändå vara blind
Måhända att den då ibland hörs stöna
över att inte till julen kunna bli trind

Ja, livet är hårt och orättvist för många djur här i världen. Men framåt annandag jul kunde det komma väl till pass med en selektiv synskada så man kom undan den hastigt sönderfallande julskinkan. Visst är glaset halvfullt ändå?


Ses bland fjäder och fä!