Välsignat oljud

Sommaren har så här långt präglats av bristande väderkonsekvens och teknikfrosseri. Genom inköp av ett finfint grafikkort, kalasbra högtalare m.m. framstår inte de få soltimmarna som något större problem. Den osäkra framtiden har lagts på hal is till förmån för en handfull veckor av jordnära arbete och diskreta njutningar. Hurra för förändringens försiktiga brisar! Tror jag.

Igår lyssnade jag ännu en gång på den med rätta legendariska liveversionen av Dylans Like a Rolling Stone, inspelad i Manchester våren -66. Efter ett passivtagressivt framförande av Ballad of a Thin Man lider kvällen mot sitt slut och delar av publiken är missnöjda med det skamliga förräderi de ser i folkmusikhjältens användning av elektrifierade instrument. Någon uttrycker sin åsikt särskilt tydligt med att skrika "Judas!", till mångas förnöjelse och bifall. Dylan håller inte med och svarar "I don't believe you", en stund efteråt följt av det förtydligande "You're a liar". Låten påbörjas försiktigt men exploderar efter att Dylan vänt sig till bandet med uppmaningen "Play it fucking loud!". Historia skrivs och jag lyssnar extatiskt på resultatet.

Gitarren i hand och solsken i blick

Spelar det någon roll vad Like a Rolling Stone handlar om? Kanske, kanske inte. För en litteraturvetare och Dylandyrkare är det dock svårt att behärska sig när det kommer till uttolkningsstadiet. Hursom är det som gör denna version så effektiv att texten förefaller rikta sig inte bara till den oförstående publiken, utan även till Dylan själv och alla vilsna och identitetssökande människor som saknar mål och riktning. De fem verserna berättar om en människa som förlorat allt och kretsar kring hybris, klassresor, utanförskap och livsprioriteringar. Vissa delar stod ut särskilt tydligt när jag hörde låten de första gångerna:

You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

Detta hade redan då en högst suggestiv effekt på mitt unga sinne och ger associationer inte bara till skumma typer i bakgränder utan även till representanter för religiösa samfund. Mannen som utropat "Judas!" ansåg förmodligen att Dylan sålt sin själ till den materiella kommersen, och möjligen upplevde artisten själv en osäkerhet: gör jag rätt val, är detta den väg jag bör gå? Många hamnar någon gång i det läge där de tvingas lita på eller rentav underkasta sig en "mystery tramp", kanske en auktoritet av något slag, eftersom alternativet är att halka neråt på den sociala och/eller ekonomiska trappan.

Trots textens något fördömande och stundtals nästan föraktfulla ton är sista versen den mest positiva (och i min mening starkaste). I slutet kommer två rader där allting ställs på sin spets, kvitt-eller-dubbeltstyle:

When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

Enkelt men slagkraftigt. Eventuellt kan det tolkas som en sista hånfull spik i kistan, men själv ser jag det hellre som en uppmaning till att våga tro och satsa på sig själv, att spela rent spel med den egna personen som insats och att lära sig hantera de motgångar som hör livet till. Först när du förlorat allt är du fri att vara dig själv och släppa "hemligheterna", alla påtagna manér och tillgjord yta.

Fast texten är inte anledningen till min extas, egentligen. Även om inspelningskvaliteten är låg finns här ett tillbakahållet raseri och ett sug som är unikt. Tempot är långsammare än albumversionens, sologitarrens spel är mer medryckande och trummorna maniskt pådrivande. Jag tvingas obönhörligen att sjunga med i Dylans udda men smått geniala frasering. Det känns som en slags delaktighet, om än minimal, och jag tillåter mig själv att för en stund glömma att praktik är svårare än teori.


Ses i publikhavet!