Et tu, Brute!

I onsdags påbörjade jag min praktik på Brutus Östlings Bokförlag Symposion som är tänkt att pågå i någon månad och utmynna i en rapport, vilket är redovisningsformen för delkurs 1. Eftersom C-nivån på Litteraturvetenskap och litteraturförmedling är helt nydanad är det mesta rätt flytande, men jag lyckades åtminstone ordna en praktikplats på (nästan) egen hand.

I utbygden en bit från Eslöv och en mindre bit från Stehag ligger huset som inhyser Symposions verksamhet. Här träffar jag Brutus och hans muntra band av förläggare. Diskussionerna är ofta esoteriska men atmosfären välkomnande, mycket ska göras och nya problem dyker ständigt upp. Brutus lunkar/halvspringer runt i skojfrisk tee och kortbyxor, upp och ner och ibland in i den privata delen av huset (där jag anar att det finns såväl en fotostuga som undangömda barn).

Första två dagarna tillbringar jag mestadels med manusläsande, då det finns lite högar att ta av. Något förvånande är det en behaglig sysselsättning att ta del av en brokig samling människors litterära vedermödor, då lägstanivån var högre än väntat. Efter lite rockader mellan diverse högar och en våghalsig genomgång av Brutus blir dock det mesta refuserat, och jag får skriva en hoper brev och mail till hoppfulla skribenter. På fredagen diskuteras den kommande katalogen och jag får i uppdrag att skriva texter till lite nyheter, något som gläder mig. Det känns skönt att få en chans att bidra med något ickegeneriskt för en gångs skull istället för att stå bakom en disk och sälja kvällstidningar (en i mängden av hejdlöst utmanande uppgifter jag ställdes inför på mitt sommarjobb). Förhoppningsvis blir det bra dessutom, så alla blir nöjda och glada.

Symposion har även en hemsida som inte är så ren i Firefox, för att framhålla dess kanske minsta problem. Är det måhända ett jobb för mig, Kan-ingen-html-men-skulle-gärna-göra-hemsidor-ändå-Mannen? Håll er inställda.


Ses på toppen!

Gaming goes sonnet

There comes a time when all men must rally
And join the Defence of the Ancients swift.
Though some will be found short in the tally,
They may work hard into the graveyard shift.

Find fast the creeps and farm steady for gold
Your enemies should always do the same
Harass with nukes and skills, ever so bold
They may whine though it is part of the game

Fight to the best of your ability
Grow stronger in learning tricks of the trade
Intelligence, strength and agility
Are numbers that may make your foes dismayed

Now go forth bold and brave, never give in!
But take heed: leaving is a deadly sin.






















Ses i Northrend!

Var är mina elefanter?

Idag vaknade jag lite tidigt, men inte på fel sida sängen vad jag märkt. Vilken är fel sida egentligen? Kanske den vänstra, "sinistra" sidan? Om denna nu är den kvinnliga sidan borde det förstås vara fel för mig som är av hankön att vakna där. Hur gör hermafroditerna, måste de vakna i mitten av sängen för att inte vredgas? Mat för tanken helt klart; tack Dan Brun för din insiktsrika bok "Koden från Vinci" som alltjämt berikar min vardag med sin ändlösa visdom.

Igår såg jag Jet Lis enligt honom själv sista martial artsfilm, Fearless (Huo Yuan Jia, regi Ronny Yu 2006). Den gav mig blandade känslor, särskilt vid en jämförelse med Tony Jaas senaste halsbrytande alster Tom yum goong (regi Prachya Pinkaew 2005) som dessvärre inte nådde upp till förväntningarna. Skillnaderna mellan de båda filmerna är många då Fearless i mångt och mycket representerar old school wire-fu medans Jaas uppföljare till den hejdlösa Ong-bak från 2003 mer kombinerar klassisk vajerlös Hong Kong (karatefilm if you will) med thailändsk benknäckande Muay Thai-stil. Men där Jaas film är en glädjelös rehash av föregångarens redan något skakiga koncept (barnslig story, vuxen fighting) vill Li med Fearless faktiskt säga något, åtminstone enligt honom själv.

Jet Li

Idéen är sympatisk men utförandet saknar finess och subtilitet, vilket kanske är väl mycket begärt hos denna typ av film. Det som besvärar mig mest är att martial arts-scenerna, om än stundtals blixtrande snabba, varken känns så mycket som i Jaas brutala rumpsparkningar eller är så estetiskt tilltalande som i nyare Wuxia-epos (ex. Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero). Jag har blivit bortskämd helt enkelt, men samtidigt upplever jag att Li kom ännu mer till sin rätt i förra årets actionmelodram Danny the Dog av Louis Leterrier. Att se Jet Li "unleashed" (filmens titel i USA) och totalt loco bananas var en fröjd. Å andra sidan är Fearless tänkvärd, något som säkert gör den mindre tidsbunden också. Förutom den töntiga scenen med Nathan Jones som framstod som ytterligt lam vid sidan av det motsvarande mötet mellan denna ådrige gigant och Jaa i Tom yung goong var jag tillfreds med Lis mysiga och inte alltför smetiga film. Jag tänker definitivt hålla ögonen på både Tony och Jet i framtiden, om den förre kan hitta ett kvalitetsprojekt finns nog inga gränser för hur mycket den snubben kan äga silverduken. Restaurangscenen i Tom yung goong knäcker det mesta vad gäller teknisk briljans.

Tony Jaa

Och Li, tills nästa gång: tack för att du tar slagsmål på allvar.


Ses bäst i Shawscope!

The name's Boll... Uwe Boll.

I söndags var det dags för Elias och mig att bli av med våra Boll-oskulder. Hade jag varit oärlig hade jag kunnat säga att det fortfarande ömmar lite, men det visade sig inte vara den kataklysmiska/katharsiska upplevelse jag väntat mig. Den eftertänksamme och väne tyskens uselhet är överskattad, om än av exceptionella mått i jämförelse med rådande norm (inte heller den särskilt tillfredsställande alltid). Att nämna Boll och Ed Wood i samma mening är både okunnigt och orättvist mot den senare då Wood verkligen inte kunde göra film hur mycket han än försökte. Boll har inga sådana ambitioner utan gör det snarare för pengarna, samtidigt som det är uppenbart att han skulle kunna göra något hyfsat om han skärpte sig lite. Nej, jämför honom hellre med allvarliga män som Richard Hobert (gör man något som "Tre Solar" blir man ihopbuntad med spektakel som Uwe Boll. Live and learn, Richard) eller kanske Michael Bay i sin sämsta form (e.g. Pearl Harbor). I det ena fallet är pretentionerna större, i det andra budgeten. Visst finns en grad av uselhet som få utom Boll uppnår men tendenserna tycks mig likartade.

Nåväl, en kort presention av filmerna kanske kan vara lämpligt. Detta var ordningen vi avnjöt Bolls œuvre:

House of the Dead (Dödsens Stuga, 2003)

Förvisso har jag knappt sett en enda av filmerna på imdbs "Bottom 100", men detta var med lätthet den sämsta film jag någonsin varit i närheten av. De subtila referenserna till spelserien med samma namn höjer den redan täta stämningen ytterligare, exempelvis den gigantiska banderollen med SEGA-logon på "årets störsa rave" (för oss som lever utanför Bollverse ser det mer ut som en hög snoriga kids som står och stampar lite i en skogsglänta). Ändå värd att se för den avdankade hjälten Jürgen Prochnows värdiga insats som sjöbuse med cigarr och hårda oneliners i verktygsbältet. Behövs betyg? Isåfall blir det en ändå rätt gladlynt etta på den tiogradiga skalan.

Nån karaktär jag inte minns och en
sminkad snubbe delar en öm stund

Alone in the Dark (Ensammer i natten, 2005)

Nej nej, detta är den typ av film som bara används som tortyr jämsides italiensk popmusik. Här finns ingen tillstymmelse till annat än den ytligaste kvalitet och allt är dödsens tråkigt. Jag tror tanken är att det ska vara spännande, kanske roligt ibland, lite underhållande sådär. Tror jag. Tyvärr är det en bra jävla bit därifrån. Se ej, icke, undvik, du ångrar dig, vänd om nu, håll dig undan, ja långt bort där det är bra! Jag ger ett objektivt betyg snarare än subjektivt, m.a.o. 2/10 för att den är åtminstone dubbelt så snygg som föregångaren. Spela spelet istället, the Original and best.

Geniuses at work

BloodRayne (Blödarregn, 2005)

Klart bäst av trion, sebar och rentav sevärd för Ben Kingsleys omöjligt steniga ansikte och Michael Madsens lika omöjliga brist på engagemang. Slutet är intellektuellt och djuplodande med sin utforskning av titelns implicita dialektik, karaktärsdynamiken hisnande och replikskiftningarna blixtrande av fyndighet och visdom. Så framstår det åtminstone efter tre timmar tidigare Boll. Denna nya, förbättrade version är fortfarande ett under av uselhet men utvecklingen går åt rätt håll. Billig T&A också, det gillar vi som har tyska sentiment! En trea av tio för att den inte tar sig själv lika mycket på allvar och faktiskt har element av ickeironisk underhållning.

Blödarsjukan slår till med kraft

Vad har vi då lärt oss av detta experiment? Tja, vi ser båda fram emot nästa film, för mer kitschig och bisarrt postmodern filmkonst är svår att hitta idag. Tack Dr. Boll antar jag, för att du ömsom förpestar, ömsom berikar vår fattiga vardag med ditt absurda avskräde.


Ses i Bollverse!