Värdsligt

Jag drömmer i CinemaScope
alltid i färg, ofta högupplöst
Påhittade förseningar jagar mig
flyktvägarna eskalerar allt
Jag tvingar upp ögonen och vaknar
innan jag hunnit ifatt mig själv.

Ses längst ner!

To boldly go...

Efter ett månvarvs tystnad vädrar jag gryningsluft, ruskar av mig det gamla året och hälsar 2007 välkommen, i dumdristig förhoppning om att vi ska komma väl överens. Nu skola mediokritetens fana ånyo hissas halvvägs och sladdrigt vaja för vinden! Härmed är alla läsare varnade, nya som gamla; det blir ännu sämre i år.

Häromnatten drömde jag om ett märkligt biobesök. Tanken var att vi skulle se Feast (som finns), men att vi istället hamnade på en Eli Roth-film med enstavig titel som jag visste att jag redan sett. Titeln missade jag på bioduken och kunde inte heller minnas den, men självklart varnade jag min mor - fråga mig inte varför hon följt med - att den var gruvligt hemsk. Även om jag inte hann se mer än inledningen så verkade den bra. Tyvärr fann jag vid uppvaknandet att denna tidiga Roth-film, gjord innan Hostel, inte alls existerade. Jag kände mig lurad.

Men denna bloggpost ska inte handla om skräckfilm, om våldsporr och tortyrtrender eller om alla enstaviga titlar. Nej, detta gäller ett kärt återseende. Åter igen har jag mött min gamle vän med det orientaliskt ljudande namnet, Sci-fi. Det föll sig så att jag med några dagars mellanrum såg både Forbidden Planet (1956) och The Andromeda Strain (1971), två filmer med fler likheter än jag först antagit. Den första är klassiskt uppbyggd och moraliskt slagkraftig, med en tydlig varning om utvecklingens förrädiska natur och vetenskapens krav på eftertanke. Den andra har en liknande tematik som berör människans riskfyllda tillförsikt på teknologin - och sig själva - vid mötet med det okända.

70-talsmodet upphör aldrig att överraska

Lekfullheten och rättframheten i Forbidden Planet kompletteras väl av den allvarligare The Andromeda Strain, som på ett med amerikanska mått mätt ovanligt subtilt sätt bygger upp en intensiv anspänning. Även om den senare är ett gränsfall till att ens kallas sci-fi framstår den som en av de mest ingående och realistiska skildringarna av vetenskap som fångats på film, vid sidan av storheter som 2001 - A Space Oddyssey. Förutom vissa stilmässiga inslag är skildringen av händelseförloppet no-nonsense och rakt igenom fascinerande. Vart tog all "hård" sci-fi vägen egentligen, finns det bara utrymme för produktplaceringsbonanza i dagens Hollywood? The Andromeda Strain ger ivrig mersmak.



Och Forbidden Planet har Robby, den överlägset mest användbara roboten i filmhistorien. Filmen har flera kopplingar till grekisk mytologi och bygger löst på Shakespeares "Stormen". Den har skamlöst underhållande scenerier och specialeffekter samt en ung Leslie Nielsen i huvudrollen. Need I go on? Med risk för upprepning förordar jag därför en "double feature" av dessa något bortglömda filmer, förslagsvis i HD-versioner. Konsumentupplysning är min mission i livet.


Ses i framtiden!