Idag har jag fildelat en del (tack Bodström för förtroendet) och ikväll har det spelats lite musik. Jazz är inte min kopp te och har aldrig varit heller, men Charles Mingus småberömda album "Tijuana Moods" från 1962 visade sig vara rätt så rätt ändå. När andra spåret heter Ysabel's Table Dance vet man att det är hett stoff. Denna raritet till skiva råkade jag snubbla över i flac-version häromveckan, och ljudkvalitén lämnar inget övrigt att önska :)
Men en än större positiv överraskning lurpassade runt hörnet, i form av Junior Boys senaste alster "So This Is Goodbye". Inte för att jag lyssnat på denna dynamiska duo förr (hur många elektropopduos finns det nu egentligen, ett dussin tjog kanske?) men det behövdes nog heller inte. Nå, ett försök att beskriva musiken: mjukt och kontemplativt men ofta förvånansvärt taktfast, som om Kraftwerk inte bara bestämt sig för att hoppa på indietåget utan även gått och skaffat sig ett bultande hjärta av glödande glasmassa. Det som verkligen säljer mig är emellertid att det låter som ett amigasoundtrack indränkt i lyxig kolasås som Chris Hülsbeck säkert skulle varit stolt (och lite häpen) över. Såhär hade Depeche låtit om världen faktiskt var den bästa av världar, med diskret vibrato på sången och de svängigaste beatsen sen The Similou, som sorgset nog visat sig alltför substanslösa över tid.
Det fanns juniorpojkar även på 80-talet, otroligt nogSnyggaste melodislingorna återfinns i
The Equalizer, fetaste Turricanvibbarna i
First Time, bästa sången i
Like A Child, skönaste beatsen i
Caught In A Wave, och frågan är om inte avslutande
FM också är det överlag starkaste spåret. Men vem vet, jag kanske har tröttnat imorn och snöar in på
Dire Straits istället. Någon med barmhärtighet i kroppen får ritualslakta mig isåfall. Nä, nu när jag hittat en lämplig Yin-pendang till
The Knifes Yang släpper jag den inte i första taget, om ens i andra. "Men
The Embassy då?", kanske någon utbrister. Ja det förstås. Själv har jag redan parat ihop denna finfina duo med klåparna i
Tough Alliance som även de råkar göra musik som stryker mig medhårs, så alla fyra är redan upptagna.
För övrigt har Elias gjort en ny lista, den sluge fan. Till mig sa han att det skulle bli poesi denna gång, men se där vilka rökridåer han konjurerar. Det får bli ett projekt för söndagen att frammana en lista som för det nakna ögat förefaller okrystad trots löjeväckande titel. "De nio tjockaste statisterna" eller "De femton mest iögonfallande filtervalen" kanske funkar.
Ses i Tomorrowland!
