Rätt hjulinställning

Så var det dags för den tjugofjärde och sista luckan, den enda som är värd att öppna efter den nittonde. Storleken är givetvis massiv för att bättre reflektera dagens betydelse.

Den jungfruliga klagan, ehuru mörk och kall
förmår omvandla även hjärtan av sten
Då understundom ljuder Kalles muntra trall
och alla svenskar värms av TV:ns sken

God jul på er alla, snart kommer tomten och tjuvar det lilla vi har kvar.


Ses nästa år!

Mästerostens tassar

Reven tar sig lång tid till eftertanke
ändå vägrar han surt stå i fryskö
plötsligt lägger räv till sin manke
och ilar raskt på rimfrostad nysnö

Ses bland kottar och bär!

RGB madness!

För att fira kalenderns myndighetsdag finns idag en psykedelisk upplevelse bakom luckan, en fest i färg och form/svamp. Knarkigheten resulterar dessutom i schizofren diktning med dubbla tvåradingar.

Wastad på trefärg och stomatol
flickan har druckit snål-julbål

Och skulle sen denna dryck va för klen
blir allt ändå crazy i brillornas sken

Ses i zvampskogen!

Powah toolz

En vecka kvar, och varvtalen stiger ständigt. Lucköppningen accelererar mot målet.

Motoriserad fart och fläkt
överlägger noga planen
att med verktyg helt fräckt
spurta före till granen

Ses i omkörningsfilen!

Coming again to save the motherfucking day

Min numerologiska övertygelse tvingade mig till att försaka gårdagens lucköppning, då så även skedde den sjunde och åttonde december. 7+8=15. För att idag fortsätta i talmystikens mysiga tecken har jag preparerat en flygvapensklassiker, jänkarnas stridbara F-16!

Högt ovanför moln och berg
flyger falken med sin ungmissil
när vinden ilar stål och märg
längtar de efter pepparkaksfil

Ibland ställs man inför svåra val i livet, som det mellan krig mot terror och en fin tallrik fil.


Ses i cockpit!

Hästen raskar över floden

Tadam! Nu börjar nedräkningen på allvar, endast nio dagar kvar till dan-före-dopparedan.

Rulla runt en flod på hjul
kan nog vilken häst som helst
men man måste vara ful
för att av Jesusbarnet bli frälst

Fråga mig inte vad detta ska betyda, jag bara öppnar luckorna.


Ses i sörjan!

Svart madonna

Våghalsig som jag är öppnar jag en lucka även den trettonde, men jag sitter och håller i mitt träben för säkerhets skull. Med bara tio dagar kvar till dan-före-dopparedan tar jag inga risker.

En sorgsen dans med glada miner
rör damen i svart till tysta tårar
Hon drömmer om sina baldakiner
och alla gräsliga små tomtedårar


Som surpris följer nedan en gästspelande alternativ tolkning,
utförd av en professionell skriftställare och tillika julklappsrimsbyggare:

Halva Hildur i gräsmattan står
gipsdvärgar stirrar förvedet
problemen dig helt upp till midjan nu når
ty borta är underredet

Kostnaden för författararvodet blev kännbar, så jag hoppas ni uppskattar denna gest för att tillgodose även den mer nogräknade publiken. Donera gärna alla era sparpengar till mig så kan jag höja den litterära nivån till oanade höjder.


Ses bland kottar och bär!

Checkered madness

Dagarna är för få och luckorna för många. Snart börjar jag rationalisera vilt.

Hårda grabbar blandar kvickt
och inrutat en stadig grund
byggd på smetig vinterdikt
och drömmar om fredad stund

Det vore naivt att anta att cementgrabbarnas manlighet inte är spelad, inombords är de lika mjuka som materialet.


Ses i ghettot!

Hah! Fags!

Nu handlar det mesta om Harry Potter, som jag skriver C-uppsats om. Det slumpar sig så att det bakom dagens lucka döljer sig något inte helt olikt denne näsvisa trollkarl.

Bli nu vis av tegelstenar
om katter kan kan du
när fantasin iväg skenar
säger julspöket "bu!"

Onekligen råder undantagstillstånd här på bloggen för prefixet jul. Det får numera användas precis hur som helst. Jag undrar om inte katten ser ganska sinister ut i sina dubbelmonokler ändå. Ni gör bäst att inte lyssna på vad den säger.


Ses i mugglevärlden!

If I Ever Feel Better

Jag tror bestämt det är den andra söndagen i advent idag. Vad passar väl då bättre än ett mytologiskt kreatur?

Ur askan skjuts från elden upp
detta sällan rimmade sagodjur
Inte en höna, ej heller en tupp
utan Fenix som flytt sin julbur

Förhoppningsvis börjar ordet julbur bli använt i dagligt tal så luckan får lite legitimitet, det kan den behöva. Jag fruktar att vansinne och nonsens är det enda som kommer att återstå när lucköppningen närmar sig slutet. Lysande utsikter.


Ses efter antändning!

Fahrenheit 912

Jordiska omständigheter har resulterat i utebliven lucköppning. Svek säger någon, "Force majeure" säger jag. Idag tänder det till på allvar!

Luft kan verka antändligt
som en osynlig plasthinna
syret expanderar oändligt
och vill se juleljusen brinna

Läsare som med tanke på tändarens motiv väntade sig något mer apokalyptiskt och opatriotiskt får vänta lite till.


Ses när asbestdräkten åkt på!

Ett hål i min luva

Den sjätte december är av tradition (sedan Iktinos och Kallikrates började med sitt hobbyprojekt år 447 f.kr.) arkitektoniskt präglad, vilket gör dagens luckbild passande.

En glad fasad med hål
där skuggor ofta kan ruva
Vad var byggarens mål?
Kanske en nisse med luva

Ses inomhus!

Flykten till gården

Djurtemat fortsätter idag med en gammal klassiker, hönan. För en utmärkt rolig hönsscen kan rekommenderas den anglofila Withnail and I, en film med fler citerbara repliker än du kan skaka en pinne mot.

Även en naivistiskt nedtecknad höna
kan ha glasögon men ändå vara blind
Måhända att den då ibland hörs stöna
över att inte till julen kunna bli trind

Ja, livet är hårt och orättvist för många djur här i världen. Men framåt annandag jul kunde det komma väl till pass med en selektiv synskada så man kom undan den hastigt sönderfallande julskinkan. Visst är glaset halvfullt ändå?


Ses bland fjäder och fä!

Delad fasa är dubbel glädje

Äntligen är praktikrapporten inlämnad och jag kan börja ägna mig på allvar åt surfandet. Min bloggkamrat Elias har gått in i nätväggen och praktiserar Internetavhållsamhet, han tjänar som ett varnande och inspirerande exempel för mig. Lagomhet och måtta, det är devisen.

Alltnog, dags för dagens lucka!

Med bara halva skräcken från Hajen
står nu tristessen på grunt vatten
En snöfri kyla långt bort ifrån kajen
får turisten att längta till julnatten

Håll ut, säger jag. Vargavintern rasar närmare då frosten river allt som lever. Tids nog får vi frysa.


Ses på mörka vatten!

Wasa was not all he was cracked up to be

Adventskalendern tar idag en politisk vändning, något jag dessvärre inte rår över. Känsliga och/eller rationella läsare varnas.

Wasas skägg har en illmarig plan

en ränk som smitts över tid
det tänker: "Jag ska döda den fan
som fann på denna fjolliga frid!"

Gustav hyste inte bara bitterhet över julens pacificeringshysteri utan även över att inte finnas till. De historiska bevisen för detta är dock spårlöst försvunna till följd av en världsomspännande rojalistisk konspiration.


Psst, vi ses... men säg inget till storebror!

*Update 4/12*
Stoppa pressarna och stryp katten! Wasadementin har återuppstått trots hot från reaktionära element! Demokratin lever än, leve den!

Krås i sås och får i kål

Dagens truismer är tvenne: HD är beroendeframkallande och John Legends nya album är bra.

På tal om vadderade änglar så finner vi bakom dagens lucka en ljushyad kreation av cirkulär modell. Bilden trollades fram av min väna vän Sofie, den andre december till ära.

Svårligen dansant och tydligt stelnad
styr en vit madame allsköns utskänkning
av mat och dryck för mångas trevnad
Men prat om sillsalat vore en kränkning

Jag vill påstå att detta är det mest otvungna jag diktat hittills. Min önskan är att vara likt ett konstens ljus i ytlighetens ruskväder.


Ses i balsalen!

Extreme makeover™ *BLOG edition*

Nu är bloggen uppdaterad till beta (vad var det förut, alpha?) och givetvis fick jag ägna en timme till att famla i HTML-koden för att få det som jag ville trots alla förenklande funktioner. Visa er förstående genom att läsa citatet längst ner med extra särskild vördnad, det var pilligt att få till grafiken där.

De senaste veckornas vakna tid har distribuerats på följande vis: 10% förlagspraktik, 5% rapportskrivning, 3% uppsatsarbete, 2% cykling, 15% socialt umgänge, 15% film- och serietittande, 5% tyginklädande av hembion och kalibrering av den nya projektorn, samt 45% fokuserat surfande. Siffrorna är exakta och statistiskt säkerställda. Nu är det ju december så jag blir tvungen att skära ner på uppsatsarbetet till förmån för idog ljuständning och planlös julpyntning.

Kanske vore det en idé att ha en julkalender (XtrEmE BLOG Edition™) med något förnumstigt myspys för varje dag fram till dopparedan. Vad kan dölja sig bakom första luckan? Måhända ett rött ljus i vit mossa eller en bomullsvadderad androgyn ängel? Nej, det är vår käre vän tordyveln som kommer på besök!

Ondare än skenet låter bedra
svartare än mörkaste Beck
Yveln Tord är ej att föredra
framför klappar i tomtens säck

Något säger mig att jag inte kommer att hinna med en daglig lucköppning, med tanke på allt surfande som måste utföras. Det ger sig.


Ses i skog och mark!

Kvadrupeltrubbel

The Trouble with Harry

Alfred Hitchcocks atmosfäriska farsmordgåta från 1955 är en av de fem "förlorade" filmer (efter att regissören köpt upp dem 1973 för eget förvaltande) som blev offentliga igen i början av 80-talet. Förståeligt nog hamnar Hitchcocks lättsammare bagateller i skuggan av hans tunga mästerverk, men hans svarta, subtila och omöjligt anglosaxiska humor är sevärd än idag. Utan att förminska sina karaktärer driver han med tidens inkonsekventa moral och beteendemönster - att döma av bilmodellerna befinner vi oss ett decennium eller två innan 1955 - samt lyckas i förbifarten skapa stunder av genuint obehag och spänning, om än kortvariga.

Att filmen var en flopp när den kom är knappast förvånande då den dels inte är lika självklart universell som Hitchcocks mest ansedda verk, dels för att den förmodligen var före sin tid. Fem år senare var Shirley MacLaine (här i sin första filmroll) med i Billy Wilders The Apartment, också den med en modern svärta bland alla screwballförvecklingar. MacLaine är omöjligt charmig i båda filmerna och passar perfekt som utmaning för sina karismatiska motparter: först John Forsythe, sedan Jack Lemmon. Där har ni en gjuten double feature, gott folk.

The Trouble with Harry har av Hitchcock själv angetts som en älskad favorit, och på många sätt representerar den honom som person. Den jagande bogserbåtskaptenen Wiles, spelad av en åldrig Edmund Gwenn, förkroppsligar den torra engelska mysfarbrorn; kanske borde han snarast ses som Hitchcocks idealisering av sig själv. Precis som den omistliga Rope från 1948 kretsar hela filmen kring ett lik, men The Trouble with Harry är dess antites då morbiditeterna snarare syftar till att lätta upp stämningen än förtäta den. Se där, ytterligare en givande double feature. Nu får det räcka med konsumentupplysning för dagen.


Ses i vertikalläge!

Som det verkar

När solen lyste på mig såg jag rörelsen igen
det jämna pulserandet i armens veck
Nu såg jag att det var liv
kände igen det
kanske från någon film?


Ses om en timme!

Att krypa fram

Ibland kan jag se min puls
bulta i handflatan
Det ser ut som liv
påminner mig om
att jag ska dö snart
Ta adjö av blodflödet
när det stannar av
och beger sig, reser bort

Dagarna räknas och glöms
än är jag här inuti mig.


... så vi ses kanske.

Baksidestexter är svårt

Det är mycket nu. På förlaget skriver jag texter till bokklubbskatalogen, och egentligen måste jag komma igång med att skriva rapporten. För att inte tala om uppsatsen... Nej, än är det för tidigt för ångest, den plockar jag fram i nödfall.

Igår såg jag på tredje och sista delen av en samling framträdanden som Bob Dylan gjort i TV genom åren. Fula bandmedlemmar fanns det gott om i alla delarna, men spela kunde de. Bilden var usel, ljudet sådär och kvaliteten på framträdandena varierande. Ändå blev jag påmind om vilken relevans Dylan trots allt fortfarande har som artist; rullatorsrockare som Stones eller Rod Stewart är mest beklämmande, men när åldern snarare ger mognad och otvungen utveckling är jag inte ogin. Inte för att jag har direkt fastnat för något Dylanalbum sedan "Desire" från -76 men inte heller har jag upplevt något han gjort som olyssningsbart. Paul McCartney är ett exempel på någon som ibland fortfarande kan blixtra till, tyvärr blir det ungefär lika ofta bara plågsamt daterat och poänglöst. Dylans förmåga att hitta rätt fast tiderna och musiken förändras liknar Bowies kameleontartade flexibilitet, all heder åt dessa smidiga herrar.

Emellertid var det inte denna observation som fick mig att vilja reflektera lite över mitt Dylanintresse, utan liveversionen av My Back Pages som jag såg igår, där bl.a. Neil Young, Eric Clapton och George Harrison turades om att sjunga verser. Legendarerna skötte det bra och svängde gjorde det, men gladast blev jag när Dylan själv rev av mina favoritrader: "My existence led by confusion boats / Mutiny from stern to bow", följt av låtens geniala anticredo "Ah, but I was so much older then / I'm younger than that now". Sedär, nu har jag avslöjat "hemligheten" med bloggens URL också. Hela låten och dess ofattbart självutlämnande text är för övrigt en av mina största källor till förtjusning. Albumet den återfinns på, "Another side of Bob Dylan", var en av de första skivor jag fick (mer än tio år sedan nu, tack syster Maria) och även den jag lyssnat på allra mest genom åren.

1964, baby, 1964...

Ungefär hälften av låtarna är alltjämt mina nära musikaliska vänner. Kanske dyker deras texter upp i kommande blogginlägg, när klådan i mina analyshungriga litteraturvetarfingrar blir för mycket att ta. Den hågade Dylanintressenten kan med fördel, om detta inte redan gjorts, lyssna först på Masters of War från 1963 och sedan jämföra med My Back Pages. Begrunda och förundras då över att det skiljer blott ett år mellan de båda. Den sortens snabbspolade själsliga och intellektuella evolution får åtminstone mig att häpna. På det hela taget är Dylans 60-talsproduktion helt överväldigande, och själv kommer jag nog aldrig att tröttna på den, trots falsksång och gnällmunspel. Dylan är nämligen för tanken vad Bach är för anden, alltså välbehövlig, smakrik och mättande näring.


Ses mellan norrlandet och Nashville!

Et tu, Brute!

I onsdags påbörjade jag min praktik på Brutus Östlings Bokförlag Symposion som är tänkt att pågå i någon månad och utmynna i en rapport, vilket är redovisningsformen för delkurs 1. Eftersom C-nivån på Litteraturvetenskap och litteraturförmedling är helt nydanad är det mesta rätt flytande, men jag lyckades åtminstone ordna en praktikplats på (nästan) egen hand.

I utbygden en bit från Eslöv och en mindre bit från Stehag ligger huset som inhyser Symposions verksamhet. Här träffar jag Brutus och hans muntra band av förläggare. Diskussionerna är ofta esoteriska men atmosfären välkomnande, mycket ska göras och nya problem dyker ständigt upp. Brutus lunkar/halvspringer runt i skojfrisk tee och kortbyxor, upp och ner och ibland in i den privata delen av huset (där jag anar att det finns såväl en fotostuga som undangömda barn).

Första två dagarna tillbringar jag mestadels med manusläsande, då det finns lite högar att ta av. Något förvånande är det en behaglig sysselsättning att ta del av en brokig samling människors litterära vedermödor, då lägstanivån var högre än väntat. Efter lite rockader mellan diverse högar och en våghalsig genomgång av Brutus blir dock det mesta refuserat, och jag får skriva en hoper brev och mail till hoppfulla skribenter. På fredagen diskuteras den kommande katalogen och jag får i uppdrag att skriva texter till lite nyheter, något som gläder mig. Det känns skönt att få en chans att bidra med något ickegeneriskt för en gångs skull istället för att stå bakom en disk och sälja kvällstidningar (en i mängden av hejdlöst utmanande uppgifter jag ställdes inför på mitt sommarjobb). Förhoppningsvis blir det bra dessutom, så alla blir nöjda och glada.

Symposion har även en hemsida som inte är så ren i Firefox, för att framhålla dess kanske minsta problem. Är det måhända ett jobb för mig, Kan-ingen-html-men-skulle-gärna-göra-hemsidor-ändå-Mannen? Håll er inställda.


Ses på toppen!

Gaming goes sonnet

There comes a time when all men must rally
And join the Defence of the Ancients swift.
Though some will be found short in the tally,
They may work hard into the graveyard shift.

Find fast the creeps and farm steady for gold
Your enemies should always do the same
Harass with nukes and skills, ever so bold
They may whine though it is part of the game

Fight to the best of your ability
Grow stronger in learning tricks of the trade
Intelligence, strength and agility
Are numbers that may make your foes dismayed

Now go forth bold and brave, never give in!
But take heed: leaving is a deadly sin.






















Ses i Northrend!

Var är mina elefanter?

Idag vaknade jag lite tidigt, men inte på fel sida sängen vad jag märkt. Vilken är fel sida egentligen? Kanske den vänstra, "sinistra" sidan? Om denna nu är den kvinnliga sidan borde det förstås vara fel för mig som är av hankön att vakna där. Hur gör hermafroditerna, måste de vakna i mitten av sängen för att inte vredgas? Mat för tanken helt klart; tack Dan Brun för din insiktsrika bok "Koden från Vinci" som alltjämt berikar min vardag med sin ändlösa visdom.

Igår såg jag Jet Lis enligt honom själv sista martial artsfilm, Fearless (Huo Yuan Jia, regi Ronny Yu 2006). Den gav mig blandade känslor, särskilt vid en jämförelse med Tony Jaas senaste halsbrytande alster Tom yum goong (regi Prachya Pinkaew 2005) som dessvärre inte nådde upp till förväntningarna. Skillnaderna mellan de båda filmerna är många då Fearless i mångt och mycket representerar old school wire-fu medans Jaas uppföljare till den hejdlösa Ong-bak från 2003 mer kombinerar klassisk vajerlös Hong Kong (karatefilm if you will) med thailändsk benknäckande Muay Thai-stil. Men där Jaas film är en glädjelös rehash av föregångarens redan något skakiga koncept (barnslig story, vuxen fighting) vill Li med Fearless faktiskt säga något, åtminstone enligt honom själv.

Jet Li

Idéen är sympatisk men utförandet saknar finess och subtilitet, vilket kanske är väl mycket begärt hos denna typ av film. Det som besvärar mig mest är att martial arts-scenerna, om än stundtals blixtrande snabba, varken känns så mycket som i Jaas brutala rumpsparkningar eller är så estetiskt tilltalande som i nyare Wuxia-epos (ex. Crouching Tiger Hidden Dragon och Hero). Jag har blivit bortskämd helt enkelt, men samtidigt upplever jag att Li kom ännu mer till sin rätt i förra årets actionmelodram Danny the Dog av Louis Leterrier. Att se Jet Li "unleashed" (filmens titel i USA) och totalt loco bananas var en fröjd. Å andra sidan är Fearless tänkvärd, något som säkert gör den mindre tidsbunden också. Förutom den töntiga scenen med Nathan Jones som framstod som ytterligt lam vid sidan av det motsvarande mötet mellan denna ådrige gigant och Jaa i Tom yung goong var jag tillfreds med Lis mysiga och inte alltför smetiga film. Jag tänker definitivt hålla ögonen på både Tony och Jet i framtiden, om den förre kan hitta ett kvalitetsprojekt finns nog inga gränser för hur mycket den snubben kan äga silverduken. Restaurangscenen i Tom yung goong knäcker det mesta vad gäller teknisk briljans.

Tony Jaa

Och Li, tills nästa gång: tack för att du tar slagsmål på allvar.


Ses bäst i Shawscope!

The name's Boll... Uwe Boll.

I söndags var det dags för Elias och mig att bli av med våra Boll-oskulder. Hade jag varit oärlig hade jag kunnat säga att det fortfarande ömmar lite, men det visade sig inte vara den kataklysmiska/katharsiska upplevelse jag väntat mig. Den eftertänksamme och väne tyskens uselhet är överskattad, om än av exceptionella mått i jämförelse med rådande norm (inte heller den särskilt tillfredsställande alltid). Att nämna Boll och Ed Wood i samma mening är både okunnigt och orättvist mot den senare då Wood verkligen inte kunde göra film hur mycket han än försökte. Boll har inga sådana ambitioner utan gör det snarare för pengarna, samtidigt som det är uppenbart att han skulle kunna göra något hyfsat om han skärpte sig lite. Nej, jämför honom hellre med allvarliga män som Richard Hobert (gör man något som "Tre Solar" blir man ihopbuntad med spektakel som Uwe Boll. Live and learn, Richard) eller kanske Michael Bay i sin sämsta form (e.g. Pearl Harbor). I det ena fallet är pretentionerna större, i det andra budgeten. Visst finns en grad av uselhet som få utom Boll uppnår men tendenserna tycks mig likartade.

Nåväl, en kort presention av filmerna kanske kan vara lämpligt. Detta var ordningen vi avnjöt Bolls œuvre:

House of the Dead (Dödsens Stuga, 2003)

Förvisso har jag knappt sett en enda av filmerna på imdbs "Bottom 100", men detta var med lätthet den sämsta film jag någonsin varit i närheten av. De subtila referenserna till spelserien med samma namn höjer den redan täta stämningen ytterligare, exempelvis den gigantiska banderollen med SEGA-logon på "årets störsa rave" (för oss som lever utanför Bollverse ser det mer ut som en hög snoriga kids som står och stampar lite i en skogsglänta). Ändå värd att se för den avdankade hjälten Jürgen Prochnows värdiga insats som sjöbuse med cigarr och hårda oneliners i verktygsbältet. Behövs betyg? Isåfall blir det en ändå rätt gladlynt etta på den tiogradiga skalan.

Nån karaktär jag inte minns och en
sminkad snubbe delar en öm stund

Alone in the Dark (Ensammer i natten, 2005)

Nej nej, detta är den typ av film som bara används som tortyr jämsides italiensk popmusik. Här finns ingen tillstymmelse till annat än den ytligaste kvalitet och allt är dödsens tråkigt. Jag tror tanken är att det ska vara spännande, kanske roligt ibland, lite underhållande sådär. Tror jag. Tyvärr är det en bra jävla bit därifrån. Se ej, icke, undvik, du ångrar dig, vänd om nu, håll dig undan, ja långt bort där det är bra! Jag ger ett objektivt betyg snarare än subjektivt, m.a.o. 2/10 för att den är åtminstone dubbelt så snygg som föregångaren. Spela spelet istället, the Original and best.

Geniuses at work

BloodRayne (Blödarregn, 2005)

Klart bäst av trion, sebar och rentav sevärd för Ben Kingsleys omöjligt steniga ansikte och Michael Madsens lika omöjliga brist på engagemang. Slutet är intellektuellt och djuplodande med sin utforskning av titelns implicita dialektik, karaktärsdynamiken hisnande och replikskiftningarna blixtrande av fyndighet och visdom. Så framstår det åtminstone efter tre timmar tidigare Boll. Denna nya, förbättrade version är fortfarande ett under av uselhet men utvecklingen går åt rätt håll. Billig T&A också, det gillar vi som har tyska sentiment! En trea av tio för att den inte tar sig själv lika mycket på allvar och faktiskt har element av ickeironisk underhållning.

Blödarsjukan slår till med kraft

Vad har vi då lärt oss av detta experiment? Tja, vi ser båda fram emot nästa film, för mer kitschig och bisarrt postmodern filmkonst är svår att hitta idag. Tack Dr. Boll antar jag, för att du ömsom förpestar, ömsom berikar vår fattiga vardag med ditt absurda avskräde.


Ses i Bollverse!

יְהִי אוֹר

Så kom den då äntligen, i tisdags redan faktiskt. Min efterlängtade högteknologiska artefakt med det mystiska namnet LMP-H130, försenad om och om igen. Men nu är den på plats och invigd, den nya lampan till min skenbart avsomnade projektor. 1800 värmande timmar fick jag från den förra lampan innan den först halvdog och efter en längre tvekan gick ut med en smäll (drama queen). Varför betyder det så mycket med en fungerande projektor? Vissa fixar är man helst inte utan, själv har jag gått närapå filmlös genom hela sommaren i väntan på pengar till lampa och sedan - o grymma värld! - på en surrealistiskt lång leveranstid.

Nu stundar bättre och gladare tider, med Bollmaratons och gratis HDTV-film. Biodelen av bostaden ska kläs i svart (sorg? inte då!) och grannarna ska störas mest hela tiden. Mörkt utanför och mörkare innanför, det är melodin i höst.

Ses i projektorljuset!

A-ha!

Min dygnsrytm är skev och krokig, lite som rumstiden vid ett svart hål. Ur led är den, helt klart.

Igår var det filmstudiopremiär och man visade den hyfsat finurliga A Cock and Bull Story, ett försök till metafilmisk tolkning av den postmoderna romanen (skriven "before there was any modernism to be post about") av Laurence Sterne om Tristram Shandy. Radarparet Steve Coogan och Rob Brydon dominerar filmen, och de olika lagren av fiktion präglas av rappt manus och skickligt skådespeleri från alla inblandade. Coogan spelar Tristram Shandy, dennes far samt en skruvad version av sig själv som ständigt möts av störiga referenser till Alan Partridge av diverse fans. Lustigt nog återfinns flera element av Partridge hos Coogans himselfkaraktär vilket bidrar till att det intertextuella nätet vävs än tätare.

Brydon & Coogan

Steve Coogans makalösa karaktär Alan Partridge sällar sig faktiskt till andra engelska hjältar som Edmund Blackadder, Basil Fawlty och David Brent, alla mardrömsmän jag älskar att älska. Här i Sverige är materialet något svårtillgängligt, men det som inte fildelas finns åtminstone utgivet på engelsk DVD. Själv har jag bara sett den sista serien som gjordes, "I'm Alan Partridge" (1997-2002), vilket dock räcker långt. För de med tid på händerna kommer här en youtubekavalkad av diverse Partridgeguld.

Intro - Ha inte för hög volym.
Klassisk mustasch.
Abbahyllning.
Another exclusive.

Nu på radio.
Ännu en dag på jobbet.

Orsak.
Verkan.

Irländsk potatischock.
Fel hus.

I'm Alan Partridge.
Tio minuter vördnad.
Stop getting Bond wrong!

Nå, ett axplock där. Själv har jag siktet inställt på boxen.


Ses i Norwich!

Fortfarande post 9/11

Nu är det fem år sedan den där deprimerande tisdagen och jag har inget särskilt vettigt att skriva om det. Bob Dylans "Chimes of Freedom" får mig att önska att USA kunde hitta tillbaka till sina rötter igen och suggererar även postapokalyptiska bilder, så den citerar jag gärna. Förhoppningsvis kommer inte Sony BMG (som verkar äga texten) för att hämta mig för förhör utan inser poängen.

Far between sundown's finish an' midnight's broken toll
We ducked inside the doorway, thunder crashing
As majestic bells of bolts struck shadows in the sounds
Seeming to be the chimes of freedom flashing
Flashing for the warriors whose strength is not to fight
Flashing for the refugees on the unarmed road of flight
An' for each an' ev'ry underdog soldier in the night
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.

In the city's melted furnace, unexpectedly we watched
With faces hidden while the walls were tightening
As the echo of the wedding bells before the blowin' rain
Dissolved into the bells of the lightning
Tolling for the rebel, tolling for the rake
Tolling for the luckless, the abandoned an' forsaked
Tolling for the outcast, burnin' constantly at stake
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.

Through the mad mystic hammering of the wild ripping hail
The sky cracked its poems in naked wonder
That the clinging of the church bells blew far into the breeze
Leaving only bells of lightning and its thunder
Striking for the gentle, striking for the kind
Striking for the guardians and protectors of the mind
An' the unpawned painter behind beyond his rightful time
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.

Through the wild cathedral evening the rain unraveled tales
For the disrobed faceless forms of no position
Tolling for the tongues with no place to bring their thoughts
All down in taken-for-granted situations
Tolling for the deaf an' blind, tolling for the mute
Tolling for the mistreated, mateless mother, the mistitled prostitute
For the misdemeanor outlaw, chased an' cheated by pursuit
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.

Even though a cloud's white curtain in a far-off corner flashed
An' the hypnotic splattered mist was slowly lifting
Electric light still struck like arrows, fired but for the ones
Condemned to drift or else be kept from drifting
Tolling for the searching ones, on their speechless, seeking trail
For the lonesome-hearted lovers with too personal a tale
An' for each unharmful, gentle soul misplaced inside a jail
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.

Starry-eyed an' laughing as I recall when we were caught
Trapped by no track of hours for they hanged suspended
As we listened one last time an' we watched with one last look
Spellbound an' swallowed 'til the tolling ended
Tolling for the aching ones whose wounds cannot be nursed
For the countless confused, accused, misused, strung-out ones an' worse
An' for every hung-up person in the whole wide universe
An' we gazed upon the chimes of freedom flashing.


Ses i en bättre tid!

På tal om utmaningar

Vissa jag pratat med vet inte vem Uwe Boll är, och det kanske är lika så väl. Den som vet och bryr sig har förmodligen hört om Bolls mogna utspel där han utmanar sina kritiker till lite manlig huvuddunkning. Inför den stundande minibollfestival (alla ska med!) jag ämnar genomföra känns det på sin plats med en atletisk boxninguppvisning signerad uselhetens tyska skyddshelgon:



Helt klart har jag en nyfunnen respekt för mannen som på egen hand trotsar alla fåniga konventioner om kvalitet, meningsfullhet och konstnärlighet för att istället ge etablissemanget en sned vänster. You go Boll!


Ses i festivalvimlet!

The Super Mega Challenge

Just nu cirkulerar tydligen ett snitsigt formulär man kan fylla i om böcker. Lite pådyvlad från medbloggare känner jag mig men here goes...

En bok som förändrat mitt liv:
J.R.R. Tolkiens "Silmarillion", som blir allt mer av en religiös upplevelse för varje läsning. Första gången, för åtta år sen eller så, var det mest småtrögt. Senast gav den nytt hopp om mänskligheten; med sådant mytskapande går det att ha överseende med både kvällspressen och "kristna" censurivrare. Helt enkelt en omistlig bok.

En bok jag läser mer än en gång:
Nyss läste jag om Michael Endes "Momo eller kampen om tiden", den håller än.

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö:
Mitt "Shakespeare the complete works"-block till bok, för att den är en outtömlig källa av litterär genialitet och finess.

En bok som fick mig att skratta:
Finns flera förstås, men ingen bok är väl roligare än Douglas Adams "Hitchhiker's Guide to the Galaxy"... eller? Senast har Terry Pratchetts Discworldböcker roat en del också.

En bok som fick mig att gråta:
Astrids Lindgrens "Mio min Mio" som jag tog mig an för första gången för någon månad sen. Ja, jag är blödig.

En bok jag önskar hade skrivits:
Den sjunde Harry Potterboken, så jag kunde döda abstinensen redan nu.

En bok som inte borde skrivits:
Har läst för få dåliga böcker... men Jan Mårtensson är något av en pappersslösare.

En bok jag just nu läser:
Bruno K. Öijers "Det Förlorade Ordet" (nästan frivilligt).

En bok jag tänkt läsa härnäst:
Da Vinci-koden för att den står med bland kurslitteraturen och så kanske något lämpligt franskt motmedel.


Ses i Arda!

Dikt für alle

Fall is coming
that blundering fool of summer jealousy
More rain sweeping
while the clouds are all generally busy

~~~~~~mucking around.

Try for the heart
and embed that lonesome sense of wet sadness
If you can start
before the swelling red glow ends the dampness
~~~~~~without a sound.

Come and try it
I dare you on the double to try your luck
With the fire lit
it will simply not matter where the blow struck
~~~~~~my flame profound.












Ses på andra sidan vintern!

Efter omoget övervägande

De tolv mest minnesvärda scen-man-förknippar-med-musiken-scenerna:

12. De Niro hänger vid baren och ser hård ut i Goodfellas
(Cream - Sunshine of Your Love)

11. Guy Pierces karaktär stretar i snön i Ravenous
(Damon Albarn & Michael Nyman - Boyd's Journey)

10. 2001 - Mäktigaste introt nånsin?
(Richard Strauss - Also Sprach Zarathustra)

9. Donnie Darko:s bisarra självmord
(Michael Andrews - Mad World)

8. Alla i Magnolia sjunger med i soundtracket för att livet i den stora staden kan vara svårt ibland
(Aimee Mann - Save Me)

7. Guldjakt på kyrkogården i The Good, the Bad and the Ugly
(Ennio Morricone - The Ecstasy Of Gold)

6. Förtexterna till Kill Bill vol. 1
(Nancy Sinatra - Bang Bang)

5. Don Giovanni febermardrömstyle i Amadeus
(W.A. Mozart - Don Giovanni: Act II: Commendatore Scene)

4. Polisen, örat och bensinen i Reservoir Dogs
(Stealers Wheel - Stuck In The Middle With You)

3. Den napalmluktande inledningen till Apocalypse Now
(The Doors - The End)

2. Typ alla scener med musik i Pulp Fiction
(Många band/artister... mer än ett/en)

1. Varenda jävla scen med musik i A Clockwork Orange
(Beethoven m.fl. & Walter/Wendy Carlos)


Ses i förhöstrusket!

Lyckans smeder

Likt en reumatiskt förtvinad och skröplig gamling får jag nu lida för kvällens utflykt till Mejeriet och The Lucksmiths - förvisso eminenta - spelning. Med muntra uppsyner, svängig pop och avspänt mellansnack vann de raskt över publiken till sin sida. Sättningen med sångaren längst fram på trummor (golvpuka, virvel, hihat, cymbal, oftast vispat) var udda men sympatisk. Det andra förbandets beklagansvärda falsksång, som möjligen berodde på dålig medhörning, hade gjort mig redo för den musikaliska frälsning som huvudakten tack och lov levererade. Ännu en natts sömn räddad!




Ses (kanske) på Casiotone for the painfully alone!

Pfft, småpojkar

Idag har jag fildelat en del (tack Bodström för förtroendet) och ikväll har det spelats lite musik. Jazz är inte min kopp te och har aldrig varit heller, men Charles Mingus småberömda album "Tijuana Moods" från 1962 visade sig vara rätt så rätt ändå. När andra spåret heter Ysabel's Table Dance vet man att det är hett stoff. Denna raritet till skiva råkade jag snubbla över i flac-version häromveckan, och ljudkvalitén lämnar inget övrigt att önska :)

Men en än större positiv överraskning lurpassade runt hörnet, i form av Junior Boys senaste alster "So This Is Goodbye". Inte för att jag lyssnat på denna dynamiska duo förr (hur många elektropopduos finns det nu egentligen, ett dussin tjog kanske?) men det behövdes nog heller inte. Nå, ett försök att beskriva musiken: mjukt och kontemplativt men ofta förvånansvärt taktfast, som om Kraftwerk inte bara bestämt sig för att hoppa på indietåget utan även gått och skaffat sig ett bultande hjärta av glödande glasmassa. Det som verkligen säljer mig är emellertid att det låter som ett amigasoundtrack indränkt i lyxig kolasås som Chris Hülsbeck säkert skulle varit stolt (och lite häpen) över. Såhär hade Depeche låtit om världen faktiskt var den bästa av världar, med diskret vibrato på sången och de svängigaste beatsen sen The Similou, som sorgset nog visat sig alltför substanslösa över tid.

Det fanns juniorpojkar även på 80-talet, otroligt nog

Snyggaste melodislingorna återfinns i The Equalizer, fetaste Turricanvibbarna i First Time, bästa sången i Like A Child, skönaste beatsen i Caught In A Wave, och frågan är om inte avslutande FM också är det överlag starkaste spåret. Men vem vet, jag kanske har tröttnat imorn och snöar in på Dire Straits istället. Någon med barmhärtighet i kroppen får ritualslakta mig isåfall. Nä, nu när jag hittat en lämplig Yin-pendang till The Knifes Yang släpper jag den inte i första taget, om ens i andra. "Men The Embassy då?", kanske någon utbrister. Ja det förstås. Själv har jag redan parat ihop denna finfina duo med klåparna i Tough Alliance som även de råkar göra musik som stryker mig medhårs, så alla fyra är redan upptagna.

För övrigt har Elias gjort en ny lista, den sluge fan. Till mig sa han att det skulle bli poesi denna gång, men se där vilka rökridåer han konjurerar. Det får bli ett projekt för söndagen att frammana en lista som för det nakna ögat förefaller okrystad trots löjeväckande titel. "De nio tjockaste statisterna" eller "De femton mest iögonfallande filtervalen" kanske funkar.

Ses i Tomorrowland!

Nepp!

Idag har ingenting hänt. Jag var förstås i Lundagård och såg skarorna med n00bs (eller novischer som infödingarna vill kalla dem), men annars så. Det hände ingenting på föreläsningen jag hade heller. Kanske det händer något imorn, den som lever får se... den som dör är ju mycket riktigt hindrad i sitt seende.

Move along people, there's nothing to see here

if "dag"=lördag and "lever"=1 then Ses!

Hmm... mer poäng

Skolstart! Registrering idag för C-kursen av litteratur och litteraturförmedling, det verkar kunna bli bra. Tanken är att det ska vara mindre esoteriskt och mer arbetslivsinriktat, så nu blir det litteratursociologi m.m. och så kanske lite fältstudier på förlag eller liknande. Den här bloggen säkrar ju förstås min framtid som eftertraktad skribent, men de andra stackarna kan ju behöva lite sällskap i sitt slit.

Som festlig clou på denna postning följer tre citat från warpdrive.se om bildning, prioriteringar och psykos:

Det känns att man har en tenta att skriva när man plötsligt lägger märke till hur spännande lokativ- och instrumentalisformer lettiskan har.


det ända som irriterar mig med att jag vet att jag kommer dö, är att jag kommer göra det mitt i nån sci-fi serie som jag inte kommer få se hela av ...


<> JAG ÄR MATEMATIKSTUNDENT JAG RÄKNAR VARJE DAG, JAG KAN INTEGRERA DERIVERA KVADRATKOMPLETTERA JAG!
<> JAG RÄKNAR I SÖMNEN, JAG RÄKNAR DÄR JAG GÅR, OCH VAD JAG SÄGER ÄR DET INGEN SOM FÖRSTÅR!
-!- sp3tt was kicked from #matematik by zinspojke^ [min cp-o-meter sprack köp en ny åt mig tack]


Ses på SOL!

Mmm... mer bytes

Idag har det installerats hårddisk, vilket firats (?) med en ny WinXP-installation. Den gamla har tuffat på bra i något år eller två, men nu var det dags för en episk omorganisering. Med en DC-kö på 150gb var det behövligt med mer utrymme också... En 320gb Seagate (futtiga 895:- på komplett) sitter nu fint fast och hummar förnöjt tillsammans med de fyra andra diskarna.

Skivan Sigur Rós - Ágætis Byrjun från 2000 får agera halvlämpligt soundtrack till allt småpill med Firefox. Den som byggde ett snofsigt program för att exportera/importera Firefox rakt av skulle säkert bli årets svensk. Det får väl bli till att göra en ghostimage av hela XP-installationen istället.

För den som lätt uttråkas av ovanstående mumbojumbo kommer här en dikt på Internetspråket (nej inte det binära... engelska såklart) för alla sena surfare:

Droopy dried eyes follows lazily
the sweeping words of virtuosity
While the mind churns happily
spinning the wheels of curiosity

Knowledge and pure information
seems oh so strangely succinct
Wavering between slow sedation
and wisdom thought long extinct

The archives of entertainment
comes steadily down the channels
Soon it will be art, and then sent
through the short virtual tunnels

Artifice transmits to the organic
the body and brain recieving gladly
Everything so light and manic
all that the mind needs so badly

Opinions, trivia, facts and politics
mingled with odd humorous antics
Is that what the vast net is about?
Maybe it's simply life throughout.






















Ses på hubben!

Listor FTW

En av anledningarna till att den här bloggen finns till är givetvis för att kunna lägga upp listor, gärna då som svar på min filmvetarvän Elias naivt brådstörtade och fatalt felande försök till kanonbildning. Förolämpningar åsido så kommer här min lista över de 100 mest intressanta filmerna någonsin... den är inte lika bra men så är jag inte lika fanatisk i min filmkonsumtion heller. Så, för dem som vill ha något att bita i eller kanske tugga lite på är det bara att konsultera våra listor. Dock är det på egen risk för icke-cinefiler ;)

1904 – Le Voyage à travers l'impossible av Georges Méliès (En rundresa i världsrymden)

1916 – Intolerance: Love's Struggle Throughout the Ages av D.W. Griffith (Intolerance)

1920 – Das Cabinet des Dr. Caligari av Robert Wiene (Doktor Caligaris kabinett)

1922 – Häxan av Benjamin Christensen

1925 – Bronenosets Potyomkin av Sergei M. Eisenstein (Pansarkryssaren Potemkin)

1926 – Faust av F W Murnau

1927 – Metropolis av Fritz Lang

1929 – Chelovek s kino-apparatom av Dziga Vertov (Mannen med filmkameran)

1934 – Triumph des Willens av Leni Riefenstahl (Viljans triumf)

1935 – Bride of Frankenstein av James Whale (Frankensteins brud)

1936 – Modern Times av Charles Chaplin (Moderna tider)

1940 – Fantasia av James Algar m.fl.

1940 – The Great Dictator av Charles Chaplin (Diktatorn)

1941 – Citizen Kane av Orson Welles (En sensation)

1946 – The Big Sleep av Howard Hawks (Utpressning)

1948 – Rope av Alfred Hitchcock (Repet)

1949 – The Third Man av Carol Reed (Den tredje mannen)

1949 – Orphée av Jean Cocteau

1950 – Rashômon av Akira Kurosawa (Demonernas port)

1950 – Sunset Blvd. av Billy Wilder (Sunset Boulevard)

1951 – The Day the Earth Stood Still av Robert Wise (Mannen från Mars)

1952 – High Noon av Fred Zinnemann (Sheriffen)

1954 – On the Waterfront av Elia Kazan (Storstadshamn)

1955 – The Night of the Hunter av Charles Laughton (Trasdockan)

1957 – Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman

1958 – Vertigo av Alfred Hitchcock (Studie i brott)

1959 – Les quatre cents coups av François Truffaut (De 400 slagen)

1960 – L'Avventura av Michelangelo Antonioni (Äventyret)

1960 – Peeping Tom av Michael Powell (Peeping Tom - en smygtittare)

1963 – Tystnaden av Ingmar Bergman

1964 – Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb av Stanley Kubrick (Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben)

1964 – Bande à part av Jean-Luc Godard (En rövarhistoria)

1965 – Repulsion av Roman Polanski

1966 – Who's Afraid of Virginia Woolf? av Mike Nichols (Vem är rädd för Virginia Woolf?)

1968 – 2001: A Space Odyssey av Stanley Kubrick (År 2001 - ett rymdäventyr)

1971 – Morte a Venezia av Luchino Visconti (Döden i Venedig)

1971 – A Clockwork Orange av Stanley Kubrick (Clockwork Orange)

1972 – The Ruling Class av Peter Medak (Den härskande klassen)

1973 – O Lucky Man! av Lindsay Anderson

1973 – The Wicker Man av Robin Hardy (Dödlig skörd)

1973 – Ultimo tango a Parigi av Bernardo Bertolucci (Sista tangon i Paris)

1974 – Thriller - En grym film av Bo Arne Vibenius

1974 – The Texas Chain Saw Massacre av Tobe Hooper (Motorsågsmassakern)

1974 – Chinatown av Roman Polanski

1974 – Jeder für sich und Gott gegen alle av Werner Herzog (Kaspar Hauser - var och en för sig och Gud mot alla)

1975 – Salò o le 120 giornate di Sodoma av Pier Paolo Pasolini (Salò eller Sodoms 120 dagar)

1975 – Jaws av Steven Spielberg (Hajen)

1976 – Taxi Driver av Martin Scorsese

1976 – Satansbraten av Rainer Werner Fassbinder (Satans yngel)

1976 – Le Locataire av Roman Polanski (Hyresgästen)

1976 – Network av Sidney Lumet

1977 – Star Wars av George Lucas (Stjärnornas krig)

1977 – Suspiria av Dario Argento (Flykten från helvetet)

1979 – Apocalypse Now av Francis Ford Coppola (Apocalypse)

1980 – Ran av Akira Kurosawa

1982 – Tron av Steven Lisberger

1982 – Blade Runner av Ridley Scott

1983 – King of Comedy av Martin Scorsese

1984 – Blood Simple. av Joel Coen (Blood Simple)

1984 – The Terminator av James Cameron (Terminator)

1985 – Brazil av Terry Gilliam

1986 – Offret av Andrej Tarkovskij

1986 – Henry: Portrait of a Serial Killer av John McNaughton (Henry - En massmördare)

1988 – Akira av Katsuhiro Otomo

1988 – The Last Temptation of Christ av Martin Scorsese (Kristi sista frestelse)

1988 – Hotaru no haka av Isao Takahata (Eldflugornas grav)

1989 – Tulitikkutehtaan tyttö av Aki Kaurismäki (Flickan från tändsticksfabriken)

1989 – The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover av Peter Greenaway (Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare)

1990 - Rosencrantz & Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard (Rosenkrans och Gyllenstjärna är döda)

1993 – Short Cuts av Robert Altman

1994 – Chung hing sam lam av Wong Kar-wai (Chungking Express)

1994 – Pulp Fiction av Quentin Tarantino

1995 – Kôkaku kidôtai av Mamoru Oshii (Ghost in the Shell)

1995 – Welcome to the Dollhouse av Todd Solondz

1997 – Mononoke-hime av Hayao Miyazaki (Princess Mononoke)

1997 – Starship Troopers av Paul Verhoeven

1997 – Brat av Aleksej Balabanov (Bröder)

1997 – Lost Highway av David Lynch

1998 – Ringu av Hideo Nakata (The Ring)

1998 – Idioterne av Lars von Trier (Idioterna)

1998 – Lola rennt av Tom Tykwer (Spring Lola)

1999 – Ravenous av Antonia Bird

1999 – Fight Club av David Fincher

1999 – The Matrix av Andy Wachowski & Larry Wachowski (Matrix)

2000 – Batoru rowaiaru av Kinji Fukasaku (Battle Royale)

2000 – Memento av Christopher Nolan

2000 – Sånger från andra våningen av Roy Andersson

2001 – Koroshiya 1 av Takashi Miike (Ichi the Killer)

2001 – La Pianiste av Michael Haneke (Pianisten)

2002 – Punch-Drunk Love av Paul Thomas Anderson

2003 – Vozvrashcheniye av Andrej Zvjagintsev (Återkomsten)

2003 – Bom yeoreum gaeul gyeoul geurigo bom av Kim Ki-duk (Livets hjul)

2003 – Dogville av Lars von Trier

2003 – The Fog of War: Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara av Errol Morris (Fog of War)

2003 – Janghwa Hongryeon av Kim Ji-woon (A Tale of Two Sisters)

2004 – Before Sunset av Richard Linklater (Bara en dag)

2004 – Mysterious Skin av Gregg Araki

2004 – Oldboy av Chan-wook Park (Oldboy – Hämnden)

2005 – Caché av Michael Haneke (Dolt hot)

Ses i biomörkret!